I utkanten av min bekantskapskrets så finns det personer som jag vet att dras till att vara Den andra kvinnan.

Förmodligen handlar det om det lilla lilla hoppet om att få snubben att ge upp sin flickvän/sambo/fru. Kanhända är det bara en kittlande utmaning, fan vet jag. Eller ja, jag vet att jag en gång var Den andra kvinnan. Killens sambo var på semester och han var väl rätt trött i sin relation. Vi träffades ute och just då kändes det som en spännande idé. Det var så jävla fel men ändå en liten smula rätt eftersom något som kändes så bra omöjligt kunde vara helt galet.

Taxifärden hem till honom kändes som en evighet.

Att komma hem till två personers gemensamma hem, jag vet inte, det var som när man var yngre och sålde jultidningar och hade rätt att klampa in hos i princip vem som helst bara för att få sälja den där förbannade årsboken om kungafamiljen eller best of Helge-stripar.

Det där hemmet, det fanns så mycket av henne där. Hennes träningsschema på en anslagstavla, bilder på hennes vänner glatt leende från någon tjejresa till Kos i bokhyllan, alla möbler som de någon gång i tiden gått hand i hand och sett ut i något möbelvaruhus, köket där de druckit vin och lagat middag tillsammans på fredagskvällarna och haft rödvinsdiskussioner till sent på natten.

Jag kan inte tänka mig något mer avtändande.

Jag kände mig väldigt skamsen i taxin på vägen hem. Vad tänkte jag egentligen?

Den andra kvinnan. Sånt får andra sysselsätta sig med.