Jag tittar på Pluras kök på TV3 play. Herregud vad Henrik Schyffert är ängslig. Han står intryckt i ett hörn och har ingen jävla aning om vad han ska ta för roll i sammanhanget. Hanna Hellquist är redan den roliga och varma som syns och hörs mest, Timo Räisänen är försynt och tillbakadragen och så har vi Plura som alltid är Plura. Och så klart Pluras bror som också har en mycket märklig roll programmet, han sitter tyst och spelar och mumlar något ohörbart om han råkar bli tilltalad. Ibland sliter någon halvlullig gäst gitarren ur händerna på honom och då står han väldigt TAFATT där vid kylskåpet och blänger och man får känslan av att han skulle vilja krypa in i sig själv och försvinna.

Tillbaka till Schyffert, han kommer sist av gästerna och det är säkert inte det enklaste att klampa in där i ciggröken, matoset och den härliga stämningen och bara vara ”lite skön”. Och Schyffert klarar det inte heller. När Hanna H går på om hur mysigt och trevligt det är så trycker han sig mot diskbänken och säger något om att han tycker det är lite stelt.

Gud, jag tycker så synd om honom. Där står han helt trängd samtidigt som han berättar att han lider av social fobi och ändå kastar sig Hanna på honom i en kram och han skynklar ihop ansiktet och visar sin direkta motvilja.

Men på något vis måste han ändå försöka, för det här är ju Plura. Det är ju KULT. Det är bra för Schyffert att vara med i det här programmet, och det är han redan väl medveten om, annars hade han aldrig tackat ja (exempelvis hade han ALDRIG tackat ja till att laga nån anka med Niklas Wahlgren i Förkväll). Men det är inte bra att det blev så här stelt nu, och det VET Schyffert också. Allt är åt helvete, skulle man kunna säga.

Det är eländigt att se på när han försöker rädda upp det här. Det lika plågsamt att se Henrik Schyffert i Pluras kök som det är att gå på en riktigt urusel evighetslång dejt.

Han lyckas aldrig rädda upp, han hittar inte rollen. Stackarn. Jag är lätt illamående efteråt.