När jag flyttade till Stockholm var det svinkall mörk vinter och jag grät både på vägen till och från jobbet. Jag grät för att Stockholm kändes som en så kall och tom plats, för att jag omöjligt kunde se att jag någonsin skulle känna mig hemma här. För en halvtimme sedan satt jag på bussen på väg från Ålandsbåten till Stockholm och jag grät för att jag kommit att uppfyllas så mycket av Stockholm och allt vad det inneburit för mig med jobbet på Aftonbladet och ja, ett helt nytt liv. (Det är jobbigt att gråta på allmän plats, man bara drar in och drar in luft för att dölja eventuella hulkningar, men i stället blir man yr. Yr och snorig).

Sedan det bestämdes att Kristoffer skulle flytta till Åland har jag uppfyllts av en berusande FRIHETSKÄNSLA vid blotta tanken på singellivet. Jag är min egen i en stad som jag verkligen älskar. Jag gör vad jag vill. Inte en jävel har någonting att säga till om det så handlar om diskning eller den (kanske aningen överdrivna tiden) jag tillbringar framför menlösa bloggar. Ingen bryr sig om när jag kommer hem på natten, eller ens om jag kommer hem över huvud taget. Efter en tioåring patetisk jakt på trygghet och relationer så känner jag mig för första gången tillfreds.

Så kom påsken.

Jag åker till Åland, Kristoffer och jag träffas. Vi ska hänga som vänner och det går förvånansvärt bra – i en dag. Sedan ska vi gå på bröllop tillsammans. Bröllopet är åt helvete långt bort från Mariehamn, vilket innebär att vi ska övernatta på hotellet vid festlokalen. Vi dricker champagne i solen och rör vid varandra. Håller om. Det är ingen bröllopsceremoni, den har bröllopsparen (dubbelbröllop) avklarat på egen hand, men det är middag och fina tal av mammor och vänner och tårarna rinner på båda brudarna så det omsorgsfullt lagda festsminket smetas kring ögonen. Utanför är solnedgången lilarosa och som om det inte vore nog av härligheten så breder norrhavet ut sig några meter bort.

Middagen är avklarad och någon frågar hur det nu riktigt ligger till – är Kristoffer och jag tillsammans eller inte? Jag rycker axlarna och mumlar någonting om att det är oklart. Det är den korta versionen. Jag håller den längre ”nej men han bor på Åland och jobbar varje helg och jag lever mitt självupptagna liv i Stockholm, vilket gör att vi i princip måste göra slut för annars kommer jag förr eller senare att såra honom eftersom jag är ett uppfuckad människa som knappt kan lita på mig själv. Men vi älskar varandra och så.” för mig själv.

Jag ser Kristoffer i festlokalen. Jag ser allt det där jag blev kär i, kan någon annan tjej se det? Kan någon annan förstå vilken underbar, varm, rolig och helt igenom godhjärtad människa han är? Kan någon förstå det charmiga i att han blir på gränsen till för full och tar över hela dansgolvet med någon egen-för-en-sekund-sedan-påhittad avancerad bounce-koreografi? Kan någon annan glädjas och se det underbara i hans gränslösa eufori över att det är korv med bröd till nattmat? Fattar någon annan att man är sjuk i huvudet om man har honom men sedan släpper taget? Jag vet inte.

På natten skjuter vi ihop två enkelsängar och håller om varandra. Allt känns så okomplicerat.

Det här har utspelat sig för mindre än ett dygn sedan. Nu är jag tillbaka i Stockholm och plötsligt känns allt så inåt helvete svårt.