Okej det här utspelade sig förra fredagen men det är en så att säga tidlös historia. Åtminstone täcker den in ett av de stora problemen sedan ett gäng år tillbaka. Jag skulle unna mig köpkaffe och gick in på ett fik i Götgatsbacken. Varningsklockorna började klämta och klinga som fan i öronen direkt när jag klev in, ställen som på allvar kränger biscotti kan aldrig vara riktigt hundra, men det är skitsamma. Jag är 100 procent säker på att jag hörde personen framför mig i kön beställa en kopp kaffe.

Så var det min tur:

– En kaffe att ta med.

Förolämpad barista med fil kand i latteart blänger på mig mellan alla biscottis.

– Vi har inte kaffe här.

Jag, lite osäker, väldigt konflikträdd:

– Men … hon framför mig beställde ju …

Ännu mer förolämpad barista:

– Du får gå över gatan. Där serverar de vanligt kaffe.

Hon uttalar ”vanligt kaffe” som om det vore något fattigjon häller i sig i brist på hembränt. Som att jag stod där och kupade min hand och bad henne spotta i den. Jag blir så helvetiskt upprörd över det här. Jag vill ha en kaffe och jag ska fan inte behöva känna mig dum i huvudet för att jag inte vill leka dockskåpsbjudning med en miniatyrkopp espresso och en dammig överprisskorpa. Fy fan.