Det här är Markus Larsson. Fina Markus Larsson. Ni känner säkert till honom, Aftonbladets erkända musikkung. Han har bra smak, sägs det. Jag har ingen aning, jag tycker om när det är tyst. Däremot vet jag att han är en av de bästa skribenterna i Sverige.
Han skriver saker som ”Hon skulle kunna jojka på baksidan av ett mjölkpaket och ändå få folkets stöd” om Sanna Nielsen och ”Skivomslagen är över huvud taget fyllda av skojiga saker som gåtor och symboler och hieroglyfer och mumier och djävulen och demoner och blixtar och gravar. Och musiken – vartenda spår ­låter som ett fältslag” om Iron Maiden.

Det som är svårt med Markus är att han är så otroligt bitter. Jag kan inte prata med honom utan att han suckar och säger  saker som ”Jag avundas alla som är äldre än tolv och fortfarande blir glada för det”, ”Zandra, vänta tills du är över 30”, ”Zandra, förvänta dig inte för mycket av livet”. Och när han säger sånt här då suckar jag och bara ”jaja nämen du har säkert rätt”. Det blir aldrig någon vettig dialog mellan oss.

Så i går satt vi i panelen i Schulman show tillsammans, jag hoppade in för Ann Söderlund. Markus blev tv-sminkad och jag satt några meter bort och hör honom KALLPRATA med sminkösen. Det fattades något där. Det fanns ingen bitterhet. Han var en mysig kille från Kiruna. Reko. Godmodig. Rar! De pratade om USA och sommaren och framtidsplaner och FAN VAD AVUNDSJUK JAG BLEV. Varför kan inte jag få den här Markus? Varför är min Markus bitter och vill dra ner persiennerna för alltid?

Borde väl bli sminkös.

Livet är så inåt helvete jävla orättvist.