Jag ställer mig och diskar något gammalt från i går. Det fina med att Kristoffer flyttat är att man får diska ifred.

Kristoffer diskar inte – han utför någon slags konstform. Han är som en brittisk butler som står och putsar tills besticken blänker. Sedan riktar han förmålet mot lampan och rynkar bekymrat på ögonbrynen och gnuggar fram perfektion.

När jag diskade hade han olika metoder att visa sitt missnöje.

1. Ibland ställde han sig bara tittade med utstuderad avsmak på någon småfläckig gaffel.

2. Det hände också att han bara tyst tog min illadiskande kvarlämningar – suckade tungt – och började diska om disken.

3. Ytterst sällan, men ibland hände det faktiskt att han tittade på mitt slarvjobb och bara ”jaja nämen jag använder väl den här skiten då”. Typ som om han köpte några kottar med tomteluvor som hjärtsjuka barn pysslat ihop på fritids – han lade inte slantarna på dem för att det var vackert på något sätt utan för att han vill vara med och stöda deras verksamhet.

Den sista var den värsta.