Det här är så klart en väldigt rolig grej. Samtidigt är det taskigt och hånfullt. Det finns väl för fan inget som säger att man måste ha koll på Ernst? Jag tror till exempel inte att kungen har koll på Malou von Sivers. Eller att Silvia kan peka ut Pekka Heino på ett collage med tio olika finlandssvenska män. Jag menar: Jag tror inte att Ernst vet vem Finlands utrikesminister är eller kan redogöra för Harald Hårfagers betydelse för Norges historia. Åh gud.

Sådana här utfrågningar innebär en sådan oerhörd ångest för mig. Jag är så rädd att bli tagen på sängen med någon enkel jävla fråga som jag inte har en susning om. Typ: hur lyder pythagoras sats eller vilket är Finlands högsta berg?

Och ja, jag inser att jag aldrig skulle kunna vara med i ”Är du smartare än en femteklassare?”.

Och ja, jag fattar att ingen jävla mediekanal skulle göra sig rolig på min bekostnad OM jag nu svarade fel på något finnberg.

Som om jag inte hade fått nog av Östermalm så går Malin och jag till Riche på kvällen. Jag har aldrig varit där. Jag har bara hört om att det är ett ställe för folk som är skilda, vill skilja sig eller bara låtsas att de är skilda.

Någon säger att det är här coola personer hänger. Jag ser mig omkring i lokalen och ser inte en enda cool person, men å andra sidan: vad fan vet jag om sånt? Dessa skalliga kostymsnubbar och clownläppstiftade kvinnor kanske är väldigt coola (bara att det inte syns).

Personer som hade behövt vara där för att det skulle klassas som coolt i min bok:

Filip Hammar

Robyn

Fredrik Strage

Någon bloggerska man känner igen (helst Blondinbella!!)

Tove Styrke

Blondinbellas ex Storstadspojken

Jan Johansen

Anna Skippers spirituella man Olof

Clabbe

… okej, skojade om de fyra sista.

I går, efter att ha varit hos min svindyra jättexklusiva personliga tränare på Östermalm, ringde jag Malin.

Tilläggas bör att jag väldigt sällan rör mig i andra stadsdelar än söder.

Jag: Vad gör du?

Malin: Sitter på redaktio…

(avbryter)

Jag: Fråga vad jag gör!!!

Malin: Vad gör du?

Jag (nöjd): Näman bara för att du frågar så … jag flanerar på Östermalm.

Sedan ringde Johanna och jag fortsätter flanera. Jag går och går och plötsligt har jag ingen jävla aning om var jag är. Jag har gått vilse. Jag tittar på någon skylt med texten Karlavägen. Det säger mig ingenting. Det här måste vara någonting från barndomen, men jag får lätt panik. I morgon lär Aftonbladet rapportera om hyperventilerande ålänning brutalt rånad på träningsväska. Jag ångrar att jag inte bär överfallslarm. Jag fick ett av min mamma en gång, men det var en plastmojäng i samma size som ett a4, ”tappade” den någonstans.

Det här är helt fantastiskt. Jag har bott i Stockholm i ett och ett halvt år och jag är totalt lost efter en tre minuters promenad från Östermalmstorg.

Typ 50+ kvinna har varit och handlat toapapper. Hon tog den lila jackan, för att framhäva hårfärgen, får man väl ändå förmoda.

På tal om det här med att vara Den andra kvinnan:

En gång hittade jag en Den andra kvinnan i min killes säng. För att tala klarspråk: jag kom alltså hem till min kille och i sängen låg han plus en naken, lätt överviktig, kvinna och sov. Hittade även några accessoarer: en tavla på MIG (!), kondomer och en urtömd vinflaska. Fatta hur många starköl det krävdes för att komma över det här? Typ 700.

Förlät honom och vi var ihop ett tag och här hoppas man kanske att det ska komma in en skön vändning i historien, typ att jag utdelade någon form av väldigt genomtänkt, smart och ljuv hämnd. Men nej. Han kastade ut MIG och jag fick flytta hem till mamma. Lärdom: I samma stund man hittar kille+valross i sängen – lämna honom.

Okej, här kommer en lista på folk jag tror skulle bli lite gladare av en munk:

Laila Bagge. Är gravid. Klart som fan hon vill ha en munk. Hon vill säkert ha ett badkar fyllt av munkar, men samtidigt måste hon väl späka sig inför ”Idol”. Knepigt det där, jag tycker ju att hon kunde ha UNNAT sig att hålla sig borta från tv och bara varit hemma och låta sig förfalla i lugn och ro.

Oldsberg har blivit av med den där eländiga rumpcancern han lidit av ett tag nu. Att han har gett den svenska rumpcancern ett ansikte, det borde fan vara värt en munk.

Expressen skriver att Ola Lindholm har tagits för knarkprov. Om det visar sig att barnprogramledaren inte har knarkat, då tycker jag faktiskt att han är värd en munk som tröst. Och typ två miljoner i skadestånd från Expressen.

Det går utöver mitt förstånd hur Alex och Amanda kan proppa i sig korvar och ostar var och varannan kväll och ändå se ut som två vandrande haricot verts. De vardagsmyser inte, de vardagsfrossar!

Om jag gav mig på ett motsvarande intag en timme om dygnet skulle jag få tillbringa restrerande 23 timmar på löpbandet på gymmet för att bibehålla nuvarande kroppshydda.

Genetik alltså. Det är så inåt helvete orättvist.

Olika typer av cyklister som jag reflekterat över/irriterat mig på sedan jag började cykla till jobbet:

1. Sportcyklarna. Alla dessa mountainbikedårar som ligger över cykeln i 90-graders vinkel och klär sig i cykelbyxor med neondetaljer, sportjacka, strömlinjeformad hjälm och smala orangea glasögon som ska skydda från insekter (?). Dessutom är cyklarna utrustade med sidoväska, 799 växlar och nån vattenflaska på ramen – seriöst ni ska cykla till jobbet inte något jävla prestigelopp i bergskedja i Frankrike?

2. Indiecyklarna. I min del av stan, söder, så romantiseras det mycket kring att ha en cykel. Den ska helst vara upphittad på en soptipp och den ska vara i så risigt skick att den KNAPPT går att använda. Sedan ska man cykla JÄTTELÅNGSAMT. När cykeln precis håller på att välta omkull – då tar man ett tramp. För i helvete: GÅ I STÄLLET, det går snabbare!

3. Nervvraken. Tanter som blivit beroende av ringklockan och plingar direkt något rör sig inom en diameter av 500 meter av rädsla att det ”kan vara fara på vägen”. Oftast är det en bil eller en fotgängare. I mindre sällsynta fall typ en fågel eller en plansch som blåst ner från en vägg.

4. Föräldrar med barn i någon jävla kärra på släp.

Skaffar en segway snart.

Efter vinterkängor och kilklackar – nu har jag återupptäckt sneakers. Det är himmelriket.

Mina tankar går ut till de som dagligen tvingas låsa in fötterna i det fängelse som högklackat och diverse ”finskor” innebär.

Note to self: Om jag blir krönikör i nästa liv också måste jag FAN se till att bli ihop med Zlatan innan jag börjar fläka ut mig i spalterna.

Inte för att jag är avundsjuk. Pengar är ju inte allt osv.