I utkanten av min bekantskapskrets så finns det personer som jag vet att dras till att vara Den andra kvinnan.

Förmodligen handlar det om det lilla lilla hoppet om att få snubben att ge upp sin flickvän/sambo/fru. Kanhända är det bara en kittlande utmaning, fan vet jag. Eller ja, jag vet att jag en gång var Den andra kvinnan. Killens sambo var på semester och han var väl rätt trött i sin relation. Vi träffades ute och just då kändes det som en spännande idé. Det var så jävla fel men ändå en liten smula rätt eftersom något som kändes så bra omöjligt kunde vara helt galet.

Taxifärden hem till honom kändes som en evighet.

Att komma hem till två personers gemensamma hem, jag vet inte, det var som när man var yngre och sålde jultidningar och hade rätt att klampa in hos i princip vem som helst bara för att få sälja den där förbannade årsboken om kungafamiljen eller best of Helge-stripar.

Det där hemmet, det fanns så mycket av henne där. Hennes träningsschema på en anslagstavla, bilder på hennes vänner glatt leende från någon tjejresa till Kos i bokhyllan, alla möbler som de någon gång i tiden gått hand i hand och sett ut i något möbelvaruhus, köket där de druckit vin och lagat middag tillsammans på fredagskvällarna och haft rödvinsdiskussioner till sent på natten.

Jag kan inte tänka mig något mer avtändande.

Jag kände mig väldigt skamsen i taxin på vägen hem. Vad tänkte jag egentligen?

Den andra kvinnan. Sånt får andra sysselsätta sig med.

Har glömt att nämna det, men jag har ju en egen sida i Aftonbladet nu för tiden. Där sätter jag plus på min vecka (och det är det som Alex Schulman hävdar att är hans idé). Hur som helst – ovan ser ni ett litet utdrag från sidan.

Tidigt i morse ringde min PT mig:

(mycket allvarlig ton) – Tja Zandra, du jag såg det här i Aftonbladet…

– Ja?

– Alltså, jag visste ju inte att du var paparazzifotograf också…

– Eh, alltså, jag tänkte att det skulle vara en kul överraskning.

– Du, jag har kopplat in våra advokater på det här nu.

– … okej…?

(lång tystnad)

– Ahmen va fan jag skämtar. Jag undrar om vi kan boka om veckans träning?

Det har var ett av få fall som jag i vuxen ålder varit nära att kissa på mig.

Kristoffer kom på besök i går, med sig hade han en ett fullt lass med mina prylar från Åland. Några lampor, tre par gummistövlar, lite prickly heat powder från Thailand och annat skit som jag hamstrat under åren. Vi plockade upp och han samlade ihop de få grejer som han fortfarande har kvar.

Sedan låg vi på soffan, pratade om livet och vår relation och GUD vad jag tycker om honom. Den här människan alltså, som jag gråtit med och älskat och berättat allt för och somnat med hundratals gånger. Nu är det bara en spillra av någonting som en gång var allt. 

När jag sitter där med honom så blir det så OTROLIGT svårt att ta in att jag någon gång ska släppa in någon på livet på samma sätt.

Fattar inte hur Agneta Sjödin orkar utsätta sig för skiten flera gånger per år.

När jag inte hade huvudet djupt nere i chipspåsen i går så tittade jag på ”Big brother”. Basshunter hoppar in i studion och jag slås över hur fräsch han är. Jag inbillar mig att han efter allt hårt brittiskt festande ändå borde vara lite, lite ovårdad och fish n’ chips-tjock. Det är han inte. Men – det var precis samma sak med Charlie Sheen. För bara några månader sedan såg han fortfarande rätt välmående ut, för att vara en 46-åring som trashar hotellrum naken i alla fall. Nu ser han ut som en mycket skrumpen vindruva som ännu inte fullt utvecklats till ett russin – och det bara på några månader. Det här är vad Basshunter har att vänta. Men det lär ju dröja några år.

Jag kommer på jobb och får höra att Alex Schulman skrivit skit om mig på sin blogg i helgen.
Tydligen ska jag ha snott någon idé av honom – men det här inlägget kan inte jag svara på nu FÖR HAN HAR RADERAT DET.
Till Alex Schulman: jag vill läsa det här! Jag vill ha bloggbråk! Vi kanske får en notis i Klick! på fredag om vi skriver ner varandra ordentligt! Publicera!

När jag var 16 var jag en sväng och jobbade som barnflicka hos en familj utanför Helsingfors. Barnen ville gå på någon folkparkskonsert och jag hakade på och det var en jävla massa fulla finnar och Melanie C stod på scenen. Där satt vi på någon filt och myste när en full finsk man i läderväst kom fram och lutade sig nära, så nära att jag kände procenten på ölen han druckit (5,2).

”Du är en vackraste kvinnan jag någonsin sett i mitt liv” sa han på sluddrig finska, tryckte sin hand mot sin axel och såg på mig med simmiga starkölsögon. Sedan vinglade han i väg.

Fatta att jag fortfarande tänker på den här komplimangen ibland. Det är något så otroligt fel med det.

Jag steg upp sju i morse. Smög ner till tvättstugan för att inte väcka grannarna, äter min grötfrukost och tittar på Gomorron i SVT. Förutom att ingen säger åt en av tanterna att hon har plommonlila läppstift på tänderna är allt perfekt. Jag lägger till och med en ansiktsmask och läser City. Funderar: det här är livet andra lever, de som inte efterfestar till halv sju, det vill säga de som vid det här laget lyssnat på samma låt på repeat sjuttio gånger, skickat 300 fyllesms och nu sitter och ojar sig över att cigaretterna är slut. Jag sitter och myser med tanken på att just i detta nu så vaknar det upp en tjej i någon lägenhet och undrar vad det är för jävla rutig skjorta hon släpat hem. Det händer hela tiden – nu nu nu!

Det är lite skadeglatt – men rätt trivsamt, hemmalivet.

Inte nog med att det är dyrt att festa, det tillkommer dessutom drösvis med festrelaterade utgifter. I går lade jag till exempel 400 spänn på strumpbyxor, STRUMPBYXOR!! Och alla dessa nagellack som jag har hetsat till Åhléns för att köpa just före stängning och ögonskuggor! Och läppstift! Hårspray! Tingeltangelsmycken från H&M! Tåringar! (Okej, inte tåringar) För att inte tala om alla sista-minuten-klänningar jag kastat pengar på. Typ illasittande klänningar av ”pås”-modell som man ba ”jamen det här kan nog bli snyggt med ett bälte” – det har ALDRIG blivit snyggt med något som helst bälte! Själva idén är ju i sig helt idiotisk: Okej jag köper en sopsäck och snör till den i midjan så funkar den nog. Och – OCH att jag dessutom tyckt att jag TÄNKT till lite för att jag snört något skit runt midjan, typ ”åh vad stylat”.

Trots allt det här så har jag ändå förlitat hela mitt partyliv på att det ska vara dunkel belysning dit jag går (och spenderar pengar på vin).

Talande bild från något år sedan. Mmm! Pärlor! Ja! High five! (tror inte jag gick ut så här. HOPPAS inte jag gick ut så här).

För övrigt tycker jag att Anders Kraft är en väldigt stilig man. Känslan man får när man ser honom: Vill åka ut till en skärgårdsö och tillbringa en hel sommar på en stuga och stiga upp tidigt och bada medan havet fortfarande inte värmts upp av solen och lyssna på nyheterna och sjörapporten till frukosten. Måla fönsterkarmar och rusta upp ett gammalt vrak till optimistjolle till några sommargäster. Dricka solvärmd saft och högläsa för varandra i skuggan.

Typ den känslan, ni vet.

Jag går in på Flashback och läser om Anders Kraft, programledare i Nyhetsmorgon i TV 4.

Och även om Flashback är helvetet i forumform så glimrar det till ibland. Trots att det så klart alltid är elakt så är det ändå inte alla gånger SÅ hemskt och ibland är det till och aningen roligt.

I den här tråden försöker man understryka hur dum Anders Kraft är i intervjusituationer och för att bildligt försöka förklara hur DUM han är så skriver någon:

”han är en sådan som skulle kunna fråga en person med skidor på biltaket ”Ska du iväg och åka skidor?”…”

Inte så att man ligger på golvet med skrattkramper i magen, men lite kul, ändå.