Aftonbladet debatt har ett väldigt fint moment som heter ”sett, hört, läst” där man får ta del av en känd persons medievanor. Den här veckan kom turen till SVT-reportern Andreas Björklund, som tidigare i veckan uppmärksammades för att han haft en liten roll i amerikanska ”Millennium” (och sa det lite halvmärkliga citatet om David Fincher: ”Jag har sett upp till honom ända sedan Alien 3”) (har fått uppdatering ang. Alien 3 och det är tydligen helt normalt att beundra David Fincher för just dne filmen, ursäkta min okunskap beträffande Alien-filmerna).

Inte för att vara fördomsfull, eller jo, kanske just därför: man tror ju inte att en SVT-reporter ska svara som denne Andreas gör.

Lyssna nu:

– Han lyssnar på Turbonegro.

– Han följer Slash på Twitter.

– Han surfar på tjuvlyssnat.se (!)

– Han uppdaterar sin katt Lemmys Facebooksida.

Turbonegro och Slash kan jag ta, men det här med tjuvlyssnat.se och kattens sida på Facebook har jag väldigt svårt att smälta. En katt-Facebook. Han har alltså skapat en sida åt sin katt. Herregud. Det här så konstigt. Hur uppdaterar man en sådan sida?

Är ute

Spinner

Ligger i fåtölj

Lossar hår

Äter kattmat

Okej, ungefär lika menlös som en människas. Men ändå. Konstigt.

Jag stupade på min post rätt tidigt i går med tanke på att jag stiger upp rätt tidigt för att vara med i The Voice. När jag vaknade i morse hittade jag det här sms:et som kommit från en frustrerad tjejkompis någon gång i natt:

”Jag vill ligga. Synd bara att alla har sotarmössa för korta byxor och reklambyråglasögon.”

Samtal med vän i går.

Hon: Men jag vet inte … han är väl söt och så där och hör av sig nästan varje dag men jag vet ju inte om jag KÄNNER något?

Jag: Har du googlat honom?

Hon: Nej.

Jag: Där har du ditt svar.

Min mamma utsatte mig för förskräckliga saker när jag var liten. Ibland kunde hon säga ”Sandra kom och sätt dig här” (jag hette ju med S på den tiden) och så klappade hon på en plats bredvid sig i den gräddvita skinnhörnsoffan. Hon är inte så teknisk av sig mamma, men hon lyckades fumla sig fram på fjärrkontrollen och knappa på någon VHS ”som hon fick barndomsminnen av”. Det var hemskheter hon visade. Det var någon uråldrig rödmosig man med skägg som låg och lekte med dockor i en säng i ”Beppes godnattstund” och det var den där farbrorn som skulle föreställa en uggla men bara liknade en man med bruna kläder och väldigt dåligt hygien på taket i ”Från a till ö”. Det var alltid så MÖRK tv från när mamma var liten. På kvällarna när jag skulle sova så låg jag vaken och kämpade med att förtränga de här obehagligheterna – och nästa dag kom hon dragande med något nytt. Då var det väl dags för skrot-Nisse eller Albert och Herbert och FY FAN vad jag tyckte dessa program var VIDRIGA.

Stackars mamma, hon ville ju bara väl.

Den här nyheten, den får mig att bli väldigt väldigt nedstämd. Jag gillar Adam Alsing, eller ska vi säga sanningen: jag är på gränsen till besatt. När Kristoffer och jag fortfarande bodde ihop så hade jag drygt tio minuter under frukosten då jag ville ha det knäpptyst för att lyssna på ”Äntligen morgon”. Direkt Kristoffer så lite som skramlade med en tesked så suckade jag dråddjupt och dramatiskt och om han försökte ställa en försynt fråga så högg jag irriterat med ett ”TYST”. Som en husse som är så van vid sin skällande hund att man ber den vara tyst innan den ens har skällt.

En morgon under den heliga radiostunden så gjorde Kristoffer en ansats till att börja prata om någonting och då, då tappade jag det totalt. ”KAN DU FATTA ATT DET HÄR ÄR DEN VIKTIGASTE STUNDEN PÅ HELA DAGEN??” skrek jag frustrerat. Och eh, nej det kunde han väl inte riktigt fatta – den gängse uppfattningen är väl att pojkvän är viktigare än morgonradio.

Nu slutar Adam Alsing på radion och börjar med sport i TV 3. Och det här känns som att han lämnar mig. Även om det så är en hel hög med underbara Adam Alsingar kan det inte väga upp det hat jag känner gentemot sport.

Den människan, den som skrivit på balsametiketterna att ”produkten ska fördelas i handdukstorkat hår”, den skulle jag vilja ringa upp och ta ett grundligt snack med. Man undrar ju om personen i fråga NÅGONSIN tvättat sitt hår? Är det verkligen meningen att man ska schamponera håret, skölja – GÅ UT UR DUSCHEN – torka håret ”lite lätt” – halka in i duschen på nytt för att balsamera och sedan skölja?

Och så undrar man förstås i sitt stille sinne: existerar det föreskriftsslavar där ute som faktiskt gör på det här viset bara för att det står så på etiketten?

Mycket frågor nu.

Alltså, är inte det här prins Carl-Philips flickvän?

Åtminstone måste mötesplatsen ha high fiveat när de hittade den här look-a-liken. Herregud vilket sjå de måste ha därborta på slottet. Först blir de tvungna att försöka förinta alla slitzbilder och nu det här. Man får hoppas kungen skriver upp övertidstimmar.

Min vardag sedan jag blev lämnad:

17.30 Kommer hem från jobbet.

17.35 Tänker att jag måste äta någonting. Funderar på om jag kanske skulle ta tag i det här med matlagningen någon gång.

17.40 Går ut och köper en måltidsbar. Äter den på en minut. Känner mig ändå rätt nöjd med att ha måltiden överstökad.

Alltså måltidsbars – Christer Fuglesang petade i sig mer näringsrik mat när han befann sig i rymden. Jag inser med fasa att mitt lik aldrig kommer att brytas ner i naturen. Om mina närmast sörjande nu skulle få för sig att stoppa upp mig, varför i helvete de nu skulle få det, så behöver de inte ens kontakta en konsevator utan kan bara spraya lite impregneringsspray och så är det klart.

Jag tittade på de två första avsnitten av Glamourama i går. Jag har följt Anna Hibbs, Michaela Fornis och Petra Tungårdens bloggar i flera år och jag förstår givetvis att de ger en vinklad bild av sina personligheter i bloggtexterna. Det vore ju direkt osunt att fläka ut sig hur som helst. Men bloggarna har inte direkt andats business och skärpa, däremot har jag fått höra att ”ja, de här tjejerna är verkligen skarpa EGENTLIGEN”, de väljer bara inte att framhäva det i sina bloggar. ”Men de KAN business, de vet vad de håller på med” har det sagts.

Och så kom första säsongen av Glamourama och då börjar det bli lite misstänksamt att det inte skiner igenom ens på tv att de faktiskt har koll på läget. De vinklas som om de vore, ursäkta nu men, urkorkade. Trion flamsar, dricker vin och kör in i någon snödriva och verkar allmänt ute och svävar. Därför känns det så skönt att man nu, i säsong två, för första gången faktiskt får se att det här är arbetande, tänkande, sköna människor och inte sinnesslöa Maria Montazamis som trippar omkring planlöst på Stureplanskrogar och klirrar i vinglas. Halleluja!

Och Michaela Fornis diss mot systrarna Fahrman när hon hoppas att hon inte blir stylad som dem. Alltså: oslagbart.