Jag skriver en krönika och behöver lite hjälp av mina kollegor:

Jag: Äter man gräddmunkar i Sverige?

Malin: Va?

Martin: Vad pratar du om?

Jag: Nähä.

Tystnad.

Jag: Berlinermunkar då?

Martin: Va?

Jag: Nähä, inte det heller. Chokladmunkar?

Malin sitter tyst och goolgar gräddmunkar och ba: Men Zandra, det finns ju GRISMUNKAR också. Var kommer du ifrån egentligen?

Jag läser på Dagens Media att personal på Strix har hamnat mitt i ett skoslagsmål i Cannes. Jag NOTERAR bara i förbifarten att baren hette L’Entrecote men jag är inge vidare het på franska så jag vågar inte riktigt håna den grejen mer än att konstatera att det inte låter så värst, eh, flärdfullt.

Det här med skoslagsmål, äh, jag vet inte jag, det är väl inget. Sist jag var på Kvarnen på Södermalm med ett gäng mediefolk så stod det ölfyllon på stolarna och slogs med pälsmössor.

Till Dagens Media: jag finns tillgänglig på telefon från och med nu fram till cirka 22.30.

Det är kaos här på arbetsplatsen. Det står snubbar på stegar och borrar i taket. Det bullrar som fan. Det går varken att prata eller tänka. Jag tycker ju på något vis att jag har RÄTT att veta vad fan det är som försigår, men det går inte riktigt att kommunicera med dessa män. De bara borrar och borrar med maniska blickar.

Jag (trevlig röst): Vad gör ni för något?

Han: En skärm.

Jag (frågvis): Vadå för skärm?

Tystnad.

Jag (irriterad): I taket?

Han: Nej en skärm.

Jag: MEN FÖR I HELVETE JAG FATTAR ATT DET ÄR EN SKÄRM MEN VAD ÄR DET FÖR SKÄRM OCH VARFÖR BORRAR NI SÖNDER MIN ARBETSPLATS? skriker jag.

Inte. Men jag har verkligen lust.

Alltså folk var till och med snyggare?

Hajpen kring Justin Bieber, är den verkligen befogad?

Är 10-talets tonårstjejer mindre kräsna? Är allt som behövs en pipig röst?

Så här såg ALLA killar ut i min skola när jag gick i sexan.

Inför ”Let’s dance”-finalen skulle vi ta några kul bilder på finalisterna Frank Andersson och Jessica Andersson. Iscensätta några klassiska dansposer så där. Stämningen när jag tog fram den här bilden.

Tryckt, skulle man kunna kalla den.

Jag ringer Ingvar Oldsberg för en snabb intervju och hör en bekant melodi i bakgrunden. Han lyssnar på Shania Twains ”That don’t impress me much”.

Jag: Lyssnar du på Shania Twain?

Ingvar: VADÅSADUATT?

Jag: Lyssnar du på Shania Twain?

Ingvar: Det tror jag inte. Eller det är ju radio det här vettu, det kan komma kan lite vad som helst ur den vettu.

Säkert Ingvar, säkert..

Hur många lördagsnätter måste man efterfesta till 06.00 innan man inser att det är det innebär zomietillstånd minst två dagar?

Min barndomskompis My knackade på i lördagskväll. Hon hade med sig en 1/4-dels uppdrucken vintetra och ost och kex. Eftersom vi har åratal att catcha upp med varandra så tog vinet slut alldeles för snabbt och det fanns fortfarande så mycket kvar att prata om. Och jag hade varken öl vin sprit, eller saft för den delen, hemma. Bara en finchampagne. En svindyr flaska som man tänker att man ska spara till något stort tillfälle – dagen då man skrapar hem 25 000 i 25 år på lotto eller skriver 2,0 i högskolesprovet. Men den drack vi och pratade om barndomen! Så himla fin känsla! Som att ta med George Clooney på ett one night stand till sin etta på Telefonplan.

Eftersom jag är inflyttad finns det ju en hel drös med svenska fenomen som jag har lite svårt att förstå. Stureplan, surströmming, purschlager och folköl till exempel.

Och så har vi Göteborgsvitsar – jag tror att jag fattat grejen nu. Det här måste väl ändå vara en.