Som om det inte vore nog att det är måndag och sovjetväder. Mauro Scocco säger så här i en intervju i dagens tidning angående ”Så mycket bättre”: ”Fick jag handplocka artisterna skulle jag kunna tänka mig att vara med i ”Så mycket bättre”. Jag skulle ställa upp med Peter LeMarc, Plura, Håkan Hellström, Lasse Winnerbäck och Tomas Andersson Wij”

FRÄSCHT att han är så öppen med sitt gubbkrameri. FRÄSCHT att han inte ens bemödar sig att komma på EN kvinna vars låtar han kan tänka sig att tolka. Nehej för han ska sitta där med sina briljanta musikgurus och dunka i ryggen och beundra och bekräfta  varandra om vartannat under en veckas whiskeyfylla. Jävla idiot. Just i dag kan Mauro Scocco fara åt helvete.

Det var bara det.

Asså att mina vänner i går blev erbjudna en ”100 procent våldtäktsfri efterfest” av någon snubbe på krogen?

Så jävla märkligt.

Nåväl, jag blev hursomhelst uppraggad av en man som liknade Pierce Brosnan! Han kom från Holland, var typ 55 och hade grått (silvergrått!) hår.

Ångrade mig i samma sekund som jag dissade honom:(

Känner att jag måste återberätta den här underbara grejen som min kompis drog i går:

I hans kvarter finns en kinakrog och i hans trapphus hade det kommit uppslag från kinahaket om att det nu var tuppens år och dessutom kinesiskt nyårsafton så om man gol som en tupp när man beställde mat så man en måltid gratis. Asså folk gjorde det här. Så förnedrande. Snåljåparna skuffade fram sina brickor med glas servett och bestick och utstötte väl något kuckeliku efter beställningen.

HAHA – då tittade personalen glatt på dem och sa APRIL APRIL.

Det här här kan vara det vackraste jag hört i hela mitt liv.

Åh jag smsar min kompis och frågar om hon vill komma med på fest i helgen. Hon svarar:

”Kan vi skjuta på vår träff? Jag blir så jävla full när jag ska mingla med stora mängder främmande. Typ Svullo.”

Egentligen lider jag ju av samma åkomma – but that ain’t stoppin me (som Jon Forsling skulle ha sagt).

Bloggar är ofta så ledsamma. Nu halkade jag in på någon som var ”pyntad” med smajlgubbar och extremt mycket kommatecken. En mening kunde vara byggd på det här viset:

Hey ida va vi ti moster:DDDDDDDDD

Jag scrollade och scrollade men bloggen var fullständigt kommentarslös. Ändå skriver hon på något ställe ”Hinner inte nu,,visar outfit sen!”.

Mitt hjärta klarar inte av sånt. Att den här stackars kommateckenberoende tjejen ska se det som något KALL att visa dagens outfit vareviga dag utan feedback.

Alltså 🙁

Okej det här utspelade sig förra fredagen men det är en så att säga tidlös historia. Åtminstone täcker den in ett av de stora problemen sedan ett gäng år tillbaka. Jag skulle unna mig köpkaffe och gick in på ett fik i Götgatsbacken. Varningsklockorna började klämta och klinga som fan i öronen direkt när jag klev in, ställen som på allvar kränger biscotti kan aldrig vara riktigt hundra, men det är skitsamma. Jag är 100 procent säker på att jag hörde personen framför mig i kön beställa en kopp kaffe.

Så var det min tur:

– En kaffe att ta med.

Förolämpad barista med fil kand i latteart blänger på mig mellan alla biscottis.

– Vi har inte kaffe här.

Jag, lite osäker, väldigt konflikträdd:

– Men … hon framför mig beställde ju …

Ännu mer förolämpad barista:

– Du får gå över gatan. Där serverar de vanligt kaffe.

Hon uttalar ”vanligt kaffe” som om det vore något fattigjon häller i sig i brist på hembränt. Som att jag stod där och kupade min hand och bad henne spotta i den. Jag blir så helvetiskt upprörd över det här. Jag vill ha en kaffe och jag ska fan inte behöva känna mig dum i huvudet för att jag inte vill leka dockskåpsbjudning med en miniatyrkopp espresso och en dammig överprisskorpa. Fy fan.