Det är tragiskt. Sedan jag var 13 år gammal har jag tytt mig till män. Ständigt befunnit mig i någon form av lös eller stabil relation. Flyttade ihop med min första kille när jag var 16. Fatta, när folk frågar mig vad jag gjorde när jag var i tonåren kan jag bara rycka på axlarna och säga att jag väl var ihop med någon. Och när jag inte var ihop hånglade jag med två-tre killar varje kväll, bara: hej, bekräfta mig snälla, jag kan bjuda på en cigg också bara du rör vid mig, kramar om mig, i alla fall låtsas att du behöver mig, bara jag får känna mig trygg för en stund (tack gode gud att jag inte låg med folk).

Fan vad arg jag blir på mig själv när jag tänker på det här.

Jag tyckte väl att det kändes som att jag missade någonting. När jag satt på sängkanten och tittade på när min knarkarkille lutade ut fönstret och rökte hasch till frukost. Eller när jag och en annan kille hade hätska bråk om pengar. När jag inbillade mig att jag var förälskad i någon idiot trots att jag bara kände mig vilsen och övergiven. Eller när jag stod vid skivspelarna kväll efter kväll och väntade på att krogen skulle stänga.

Nu fattar jag.

Det var LIVET som pågick där utanför.