Alex Schulman skrev för ett tag sedan – ett så långt tag att jag inte orkar leta upp inlägget – om ensamma män i barer och att det finns något fint över det samtidigt som det är något tragiskt över en ensam kvinna i en bar.

Det här är struntprat.

Jag kan inte tänka mig något vackrare än ensam kvinna i bar! Jag har alltid drömt om dagen då jag ska fly till en stad där jag inte känner en själ och inte kan språket. Jag ska bo i en vindsvåning där jag knappt har några möbler. Den som bodde där innan har bara lämnat kvar vita bomullsgardiner som hänger i fönstren. Som bord får jag använda en upp-och-ner-vänd trälåda och dammiga stearinljus som lampor. Jag sover i nån skranglig tältsäng. Går ner till kvarterskrogen, sitter på en hög stol vid baren och sveper svindyr rom för mina sista pengar. Funderar över mitt liv, varför det blev som det blev och hur allting kunde gå så fel. Får syn på mig själv i spegelväggen bakom spritflaskorna och möts av ett ansikte som är 15 år äldre än vad jag intalat mig själv att det är, jag ser gråa hårstrån och en hy som har tappat sin spänst. Sedan vinglar jag hem berusad i natten, sätter mig på golvet med ett tänt stearinljus och skriver osammanhängande på den där romanen som aldrig kommer att bli någonting.

Det här tycker jag är så jävla fint.