Det är ett under att jag klarar av ett heltidsjobb med tanke på att det enda jag tänker på, i princip, är:

– Lugg. Jag har haft lugg halva min uppväxt. Det är ju ett litet helvete i sig när den ska underhållas men det är också ett helvete för mig att veta vad jag ska göra av min utväxta lugghistora. Det här med att ha mittbena? Det är ju fan sinnessjukt. Som om man vore Nick Carter 1996.

– Hårfärg. Hur länge ska jag orka? Ska jag ligga på dödsbädden och tänka tillbaka på 10-talet och minnas ”ah, det var då jag obsessade över min blonda utväxt hela tiden”. MEN VAD GÖRA ÅT ATT MAN FÖDDES MED EN KROMOSOMMISS?? Jag kan inte ha blont hår. Det håller inte.

– Längd. Ibland tänker jag ”åh det var ändå fint när jag var yngre och mamma pinade mig att ha långt hår”. Sedan bara ”vad i helvete tänker jag, jag kan ju knappt sköta mina ögonbryn hur ska jag då kunna ta hand om nån lång hårhistoria?”. Jag vet inte.

Så många frågor. Inget svar.