Vid nedgången till Slussens tunnelbanestation sitter det en tant i smustig dunjacka, röker upp filtret på en cigg och klunkar på en pilsner urquell. Bredvid sig har hon sina prylar i en IKEA-kasse. Klockan är 08.45 och det är måndag.

När jag ser det här fylls jag av en stark vilja att gå fram till henne. Slita bort ciggen och ölen, hon skulle knappt hinna muttra något upprört innan jag rycker tag i hennes handleder – BESTÄMT – så hon hamnar stående snabbare än att hon hinner uppfatta, spänna ögonen i henne, greppa tag om hennes axlar och väsa ”nu rycker du upp dig”. Lämna Ikea-kassen åt sitt öde och gå hem till min trapphusdusch där jag får skrubba henne grundligt, upp till lägenheten: föna håret, hudkräm, på med nytvättade kläder, puder, lite läppstift, ge henne en pocketbok och en kopp kaffe och säga ”så där ja”.

Sedan skulle jag gå på jobb.

Inte för att det antagligen skulle spela någon roll.

Det är bara en tanke.