Det finns en ungdomsgård som heter Uncan på Åland. Där hängde en hel hop pubertalt uttråkade ungdomar i högstadieåldern. Alla spelade biljard, basket, tittade på film och hånglade. Utom jag som ägnade varje kväll åt att åma mig för ungdomsledaren Kari. Han var 30, hårdrockskille och rökte camel. Gensvaret var väl inte så där … äh det fanns väl inget gensvar över huvud taget.

Så en kväll det kom in en kille, vi kan kalla honom Fredrik. Han var från en skärgårdskommun och hade bruna ögon och pratade egentligen bara om två saker: jakt och båtar. Från den dagen fick Kari vara ifred. Fredrik och jag smsade fram och tillbaka och han hade väldigt svår dyslexi så varje sms var man tvungen att tyda i fem minuter för att fatta var han försökte säga (oftast fattade jag inte men svarade ändå). Första gången vi träffades bara vi två satt vi inne på en handikapptoalett och rökte cigg i en timme. Efter det smsade han mig, och det här kommer jag att bära med mig resten av livet:

”Jag tyker mer om dej en skuta fåglar”.

Han tyckte mer om mig än att skjuta fåglar. Och i hans värld var det här något av det finaste man kunde säga till någon. Herregud. Vi var ihop i en månad. Det var mycket på den tiden.