Jag satt i soffan i går, eller jag sitter sällan upp, jag ligger nedhasad och läser bloggar. Jag tänker att det är en värdelös dag. Inte för att jag inte gjort någonting, det har jag. Jag har varit på gymmet i en och halv timme. Men det räknas inte riktigt. Varje lördag i Aftonbladet redogör jag för min vecka och då kan jag inte bara skriva ”var på gymmet”. Det håller inte. Min chef Klas Lindberg skulle tids nog bli tvungen att ta in mig i ett mötesrum ”för ett snack”. Så ibland måste jag ut och ”luftas” som Christoffer Röstlund uttrycker det. Hade det här varit för ett eller två år sedan hade jag tackat nej till de flesta förslag om att göra saker. Då ville jag bara sitta hemma och vara ifred. Om man tydligt markerar att man vill vara ifred slutar folk fråga om man vill hänga efter ett tag och då sitter man bara där ensam, nedhasad i soffan.

Nu är det alltså andra tider, då jag beter mig på det här viset:

Ch. Röstlund mejlar: Du kanske vill gå på In Flames releasekalas i kväll?

Jag: JA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!111

Jag (två minuter senare): Jag vet inte riktigt vilka de är men det blir nog grymt.

Jag (tre minuter senare): Lyssnade på nån låt nu. Herregud. Hoppas de är tysta när vi är där.

Min kompis är nybliven singel efter ett halvjobbigt uppbrott och nu mår han väl … så där. Jag pratade med honom i lördags:

– Alltså … det enda jag gör är att jag sitter hemma och motstår frestelsen att gå ut på stan, supa mig full och släpa hem någon sjuksköterska som jag kan göra gravid inom ett halvår.

Så hade Olle Hedberg fest och jag skyndade mig från gymmet, fönade håret med plasthårfön med ungefär lika mycket tryck som en sån där färgglad vindsnurra som ungar leker med. Tryckte ner mina äckliga våta träningskläder i väskan och hämtade Malin. Hon bara ”är du sjuk i huvudet, ska du ha väskan med dig?”. Sedan står man där med träningsväskan och dricker nån folköl. Fatta vad Paradise hotel-deltagare det är att göra något sånt. Så ska vi gå från baren för att sätta oss ner vid något bord, ja då glömmer jag väskan, blir tvungen att halvt ställa till en scen, bara ”oj då, just ja, träningsväskan, det var den också, här ska den ju inte stå”. Andreas Weise kommer och hänger och jag har väskan bredvid mig på bänken, han bara ”är det okej att jag flyttar lite på den här?”. Sedan, när klockan är lite för mycket och jag ska cykla hem: packar väl ihop mina väskor då då. Herregud, jag har inget folkvett.

Annars var det en fin kväll.

Jag hittar den här grejen på Ålandstidningens hemsida. Tävlingar av den här typen, så jävla konstiga. Så himla absurt, ska man sitta där och äta pasta med nån man inte känner bara för att den personen är ”bra på något”. Vad är grejen? Ska man ta autograf? Det är ju överstökat på några sekunder. Sen då? Bara ”eh, bra du var på matchen”. Är det meningen att man ska försöka bli kompis? Fråga om man ska ”höras i helgen” eller ta några benskyddstips? Att folk önskar sig sånt här går utöver mitt förstånd. Jag skulle ALDRIG utsätta mig för ett sånt här möte. Aldrig. Jag fattar knappt folk som går på dejt.

I Martin Stenmarcks ”Kvällen är din” finns det också ett gäng exempel på hur tveksamma önskningar folk har. ”Hej jag vill dansa med Tobias Wallin från ’Let’s dance”. VAD FAN ÄR DET FÖR JÄVLA ÖNSKNING? Om man ska önska sig så önskar man sig väl någon resa, pengar eller tretti fadderbarn eller en egen ö. Inte att sjunga duett med Joachim Cans? Eller RENNIE MIRRO???

Någon bildbyrå skickar bilder på Pamela Anderson när hon festar och hånglar med en transa. Jag kan bara tänka på min kompis Kajsa som hade en ”sexig” plansch på Pamela (svartvit, med uppknäppt skjorta och rufsigt hår lutad mot träd) ovanför sängen när vi var yngre.

VARJE gång jag påminner henne om det så förnekar hon alltihop. Hon har minsann ALDRIG haft någon Pamela plansch, jag är i SJUK I HELA HUVUDET som kan anklaga henne för något sånt.

(Hon HADE en. Plus 798 inspelade Baywatchavsnitt på VHS i garderoben).

Det finns så mycket sjuka människor i den här världen. Aidssjuka, förkylda, cancer men fram för allt: sinnessjuka!

Träffade en tjej i helgen som berättade om sitt ex, han tyckte att hon borde banta (det borde hon inte). Så tar han fram den här gamla ätstörningsklassiskern och bara ”jag tänkte att du skulle se ut typ så här”.

Och sen är folk FÖRVÅNADE över att det sker skolmassakrar och att det existerar muppar som svamlar om jordens undergång.

Alltså? Kom in till redaktionen i morse: ingen dator. Nä då har nån tekniksnubbe tagit den. Jaha. Sedan hittar man nån jävla ”manstidning”. Kan inte fatta att det finns sådana här tidningar 2011. I intervjun med omslagstjejen kallas hon genomgående för ”fröken”. En av frågorna är ”Hur får jag dig att nappa i sommar utan mat på kroken?”. Hur lever man med sig själv om man jobbar med skiten? Allvarligt talat det skulle kännas vettigare att fläta tandborsthåren på eltandborstar eller nöta bort tapeter med synål.

Malin bjöd mig på middag i lördagskväll. Det är så roligt att se när hon lagar mat. Det är liksom aggressivt. ”KOM IN BARA” ropade hon på barsk skånska när jag plingade på dörren och så står hon där vid någon ångande kastrull och smäller på något lock och suckar ljudligt. Sedan rör hon med allvarsrynka mellan ögonbrynen och smakar på något och skakar på huvudet och muttrar ”vad FAN är det här”. Plötsligt är det färdigt och då ropar hon att man ska gå till bordet och då ska det gå undan, när jag släpade benen efter mig så drämde hon ner kastrullen på bordet och sa ”kom nu”. ”Jag vettefan vad här smakar. Ingenting antagligen” säger hon och så äter vi.

Kan inte släppa det här med hårdrockarna riktigt än. Kolla han killen till längst till höger. Han bara ”jag har läst din blogg!”. Haha! Så sjuk grej. Jag har hårdrocksläsare. Ska jag göra en stor annonskampanj för bloggen på tunnelbanan osv ska jag använda mig av ”exotiska” människor som den här hårdrockaren, nåt 57-årigt vårdbiträde från Eskilstuna och kanske nån blind som bara ”vi väljer Zandra”.

Bild: Ch.Röstlund.

I går tog Christoffer Röstlund med mig på hårdrocksspelning i en 70 grader varm källare vid Zinkensdamm. Jag älskar hårdrockare! När det kommer till hårdrockare är jag är som en faghag. Det är inget sexuellt (inget: hej jag är en vit kvinna som bara vill ligga med magra mörkhyade män/jag har alltid haft ”en grej” för blekfeta tyska nudister/hårdrockare), jag vill bara omge mig av dem – alltid ha en hårdrockare i soffan, ett gäng på varje fest, en som personal shopper, en som reskamrat osv.

Malin är milt sagt inte lika imponerad som jag, men hon tog sig ändå dit. Drack en öl. Sedan: hem till mig (utan hårdrockare) – prat, cigg, vin halva natten.

Livet alltså.