… besökt:

Paulo Coelhos blogg

Paulo Coelhos twitter

Paulo Coelho hemsida

… det kan inte komma någonting bra ur det här.

Det här är Simon Bank. Han är någonting av en guru inom sportvärlden. När Simon Bank skriver, då läser folk. Så är ju faktiskt inte fallet för alla tyckare där ute. Simon Bank är sportvärldens Sofi Fahrman. Det brukar jag och mina vänner prata om. Och så brukar vi prata lite om hans parhäst Erik Niva också.

Ok. I går träffade jag Simon Bank nere i fotostudion här på Aftonbladet. Jag kände inte igen honom, jag har aldrig sett människan live. När man är så pass erkänd som Simon Bank behöver man inte hänga på redaktionen så ofta, får man anta. Han var oerhört brunbränd, eller snarare på gränsen till solduschsorange. Och hade han kostym, grå tror jag den var. Givetvis tog jag honom för en säljare av något slag.

Sedan hör jag honom samtala med Lasse Anrell och lyckades pussla ihop ett och ett och jag utbrister:

– Är DU Simon Bank?

Simon Bank: Ja.

– HERREGUD!!! säger jag.

Sedan blir det tyst. Vad ska jag säga mer? ”Jag och mina kompisar brukar prata om dig och hur det är att vara Simon Bank”. Nej, då kommer han att bli rädd. Det vill jag inte. Det blir väldigt tyst kan man säga. En irriterande kliande tystnad. Jag försöker komma på något att tillägga. Men nej. Så det var allt.

Nu har jag pratat med Simon Bank. Jag har fastställt att det faktiskt var Simon Bank jag pratade med och jag har sagt ”HERREGUD!!!”.

Fan vilken jävla idiot jag är.

Läste igenom det förra inlägget och bara: att jag var Charlie Sheen i ”2 1/2 män” redan när jag var 15?

Det är tragiskt. Sedan jag var 13 år gammal har jag tytt mig till män. Ständigt befunnit mig i någon form av lös eller stabil relation. Flyttade ihop med min första kille när jag var 16. Fatta, när folk frågar mig vad jag gjorde när jag var i tonåren kan jag bara rycka på axlarna och säga att jag väl var ihop med någon. Och när jag inte var ihop hånglade jag med två-tre killar varje kväll, bara: hej, bekräfta mig snälla, jag kan bjuda på en cigg också bara du rör vid mig, kramar om mig, i alla fall låtsas att du behöver mig, bara jag får känna mig trygg för en stund (tack gode gud att jag inte låg med folk).

Fan vad arg jag blir på mig själv när jag tänker på det här.

Jag tyckte väl att det kändes som att jag missade någonting. När jag satt på sängkanten och tittade på när min knarkarkille lutade ut fönstret och rökte hasch till frukost. Eller när jag och en annan kille hade hätska bråk om pengar. När jag inbillade mig att jag var förälskad i någon idiot trots att jag bara kände mig vilsen och övergiven. Eller när jag stod vid skivspelarna kväll efter kväll och väntade på att krogen skulle stänga.

Nu fattar jag.

Det var LIVET som pågick där utanför.

När jag flyttade till Stockholm och valde gym var prioritet ett att det skulle ligga nära. Det får bara inte hända att jag struntar i att träna för att jag inte orkar ta mig dit. Så tog mig till närmaste gym för att provträna då, helt enkelt.

Det var det värsta jag varit med om. Mer old school går det antagligen inte att bli. Hårfönar från 80-talet! Tavlor på bodybuildartjejer i högt skurna baddräkter! Hemmasvetsade träningsmaskiner! Enorma frustande män! Jag skojar inte när jag säger att det fanns MINST fem idolplanscher på Arnold Schwarzenegger!

Och, det här är egentligen för bra för att vara sant – håll i er nu – det fanns en KAKADUA i en bur i receptionen.

Gick förbi det här gymmet i går. Var bara tvungen att ta en bild på deras fina skylt.

(Jag köpte alltså aldrig något gymkort här).

I går: Träffade Pauliina och vi firade (ok, jag firade) att hon köpt en lägenhet. Sedan gick jag hem, tvättade och drack en folköl för mig själv, fick tråkigt och gick till matbutiken för att få omge mig av människor (och köpa cigg).

I dag: lipar för att ingen någonsin sagt att jag kommer att bli en bra mamma.

Alltså?

På jobbet i går:

Jag: Är så jävla rastlös. Det kliar i hela kroppen. Jag kan inte sitta vid det här skrivbordet, jag måste resa någonstans.

Malin: Vart vill du åka då?

Jag: Jag vet inte. Bort. Men det kan jag ju inte, jag har ingen semester. Så jag får väl åka till Bohuslän på nån jävla weekend i början av september när alla andra semestrat färdigt.

Malin: Men Bohuslän är jättefint! Där tillbringade jag många somrar när jag var yngre. Skärgården där alltså…

Jag: Alltså, jag har ingen aning om var det ligger, jag bara drog till med något jag hört i nån sångtext.

Malin: Men Zandra … du kunde lika gärna ha sagt typ Västmanland?

Jag: … ja, exakt! … eller alltså: vad är Västmanland?

I dagens tidning skriver jag en artikel om en 26-årig tjej som fått en blodpropp under inspelningarna av Robinson.

Jag får namnet på området där serien spelas in och jag skriver in det i texten utan att kolla upp det, dumt av mig. Det visar sig vara fel namn och det här har jag fått veta i diverse mejl av den här typen under morgonen:

”Har du hittat på ett nytt ställe på Filippinerna? Annars så heter paradisön Palawan och inte Pawalan som du skriver i hela artikeln. Till och med Microsofts stavningskontroll markerar din stavning fel…”

Alltså, nu får jag inte för min chef men helst av allt skulle jag vilja dra en djup suck och svara:

Kära uppmärksamma läsare, det här är utan tvekan det största misstaget jag begått i mitt liv. En gång bet jag min mamma så djupt att hon fick åka till akuten och ta en stelkrampsspruta och en annan gång försökte jag kväva min lillebror med en saccosäck, MEN inget går upp mot den här förfärliga klavertrampet i dagens tidning. Efter att jag har skrivit det här mejlet kommer jag att låsa in mig på toan, hänga upp en snara i taket och ja… resten kan du räkna ut själv. Det är omöjligt för mig att gå vidare i livet med den här skamfläcken i bagaget. Men TACK för att du tar dig tid, hör av dig och strör salt i mina djupa sår. Det svider.

Bästa hälsningar, Zandra (i går reporter – i dag: ett skämt).

När jag var yngre och tittade på Voxpop så fanns det enligt mitt tycke ingen sötare och coolare människa än Josefine Sundström. Därför är det stort för mig att jobba med hennes man Klas Lindberg och ibland få heja på Josefine i nån korridor.

Nåväl.

Nu pryder hon omslaget till nya Wellness – och vem var på omslaget senast? – HELENA SEGER. Klas konstaterar behärskat att ”det här är det närmaste han någonsin kommer att komma Zlatan”. Herregud, allt det här är så stort och berusande för mig att jag knappt kan sätta ord på det. Jag känner liksom hur jag befinner mig mitt upp’it, om ni fattar. Helt plötsligt har jag en koppling till Zlatan. Jag kan redogöra lite snabbt för hela kedjan:

Jag (nöjesslav) – Klas Lindberg (min chef) – Josefine Sundström (Klas fru och omslagstjej till Wellness nr 2) – Helena Seger (omslagstjej till Wellness nr 1 och fotbollsfru) – Zlatan (typ kung?)

Svårt att veta vad som händer härnäst? Helt plötsligt befinner jag väl mig i det nedre skiktet av Sveriges kändiselit och står på något biomingel för Tintin-uppföljaren?

The sky is the limit, som Eric Saade skulle ha sagt.

Den här är jättekul för Blondinbella. Det är helt jävla underbart att det går bra för’na! Jag hejar på henne!

Men den här nyheten är rolig/konstig på åtminstone två punkter:

1. Att man använder sig av uttrycket ”Galet tryck”. Haha, som om det vore samma uppståendelse som när en ny Apple-produkt släppts och tveksamma män SLÅR UPP TÄLT, äter folieinslagna ostmackor och dricker svart kaffe ur buckliga termosar. Jag kanske har underskattat Egoboost som tidning, men jag kan inte tänka mig att det förekom varken köbildning, vassa armbågar eller andrahandsförsäljning på Blocket tre timmar efter att den släpptes.

2. Det här med att man ska vara stolt över att en produkt sålt slut redan första dagen? Visar inte det bara att man misslyckats gravt i beräkningarna? Jag tänker så här: Om jag har en fest, bjuder uppskattningsvis mellan 13-22 personer och köper 11 öl, då går jag ju inte omkring och TJOAR OCH TJIMMAR om vilken SUCCÉFEST det är för att ölen tagit slut. Jag står väl rimligtvis i något hörn och grämer mig lite över vilken idiot jag är som får servera isvatten på min fest.