Jag ser den här rubriken på Resumé. Alltså ordet – häpen. Haha. Åh som jag vill se Arnes häpna min.

Som om Arne Hegerfors skulle öppnat nån dörr i en TV 4-korridor och bara OJ, här inne förlustade sig visst Lotta Bromé och Steffo och då bara – häpen min.

Eller en bakfull grävskopeförare råkar gräva sönder hans hus och när Arne kommit hem – lyckligt ovetande – från jobbet och står på gatan utanför kan han blicka in i sitt hem som om det vore ett dockhus och då bara – häpen min.

Eller han ska åka på en bussresa till Prag och när han stiger på bussen vid Järva krog finns det bara en plats ledig och den är bredvid en lättklädd Kissie och då bara – häpen min.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag haft halvtaskig hy, men när jag flyttade till Stockholm förra vintern och började jobba nätter hände något. Plötsligt var mitt ansikte inte bara halvtaskigt, det var ett enda kaos, ett vandrande utbrott! Man kunde ha ställt ut mig på stan som ett freak för förbipasserande att glo på med utstuderad avsmak.

Någon natt när jag satt uttråkad på jobbet och surfade efter nyheter hamnade jag på Marie Serneholts blogg.

Där tipsade hon om en skönhetssalong på Söder och jag tänkte att eftersom Marie har uppnått Den Perfekta Hyn så måste ju det här vara något för mig (så jävla lättköpt). Till saken hör att Marie, i det här blogginlägget också skrev att man får 20-procents rabatt på första behandlingen om man uppger att man hittat dit via hennes blogg. Alltså: jag bokade en tid. Gick dit. Sedan blev det problematiskt. Jag kunde ju inte säga att jag kommit dit för att jag läst Serneholt blogg. Herregud, det vore inte värdigt. Jag kan inte riktigt säga exakt varför, det är bara går emot alla mina principer.

Hudterapeuten, en underbar människa som heter Desirée, frågade mycket. Vi pratade om att jag jobbar som nöjesreporter på Aftonbladet och efter bara ett tag frågar hon hur jag hittat dit. OCH DÅ ÄR JAG TVUNGEN ATT LJUGA!

Jag bara ”nämen jag bor här uppe i backen (lögn 1) så jag brukar promenera förbi (lögn 2) och har tänkt att det här stället ser ju vettigt ut (lögn 3)”.

Hon: Okej, för jag har fått en del nya kunder de senaste dagarna som har hittat hit efter att Marie Serneholt tipsat om oss på sin blogg!

Jag (nu jävlar känner jag att det bränner. Jag är på väg att bli påkommen): Ursäkta, Marie, vem?

Alltså. Jag försöker inbilla henne att jag INTE vet vem MARIE SERNEHOLT är? Jag jobbar med nöje på skandinaviens största tidning, men jag skulle inte ha koll på Melodifestivalens programledare.

Herregud vad jag hatade mig själv just där och då. Är det bättre att ljuga och framstå som en idiot än hålla på sina jävla principer?

Vänta, nu måste jag ta en paus i skrivandet för det kom visst in en hundrapersoners manskör i rummet och skanderar ett öronbedövande NEJ.

Ni kanske undrar hur det gick med min hy? Åt helvete faktiskt. Flera tusen spänn och några behandlingar senare fick jag den värsta formen av inflammerade BÖLDER i ansiktet – gick till en läkare i Gamla stan och fick medicin.

Är tillbaka på halvtaskig hy igen.

Anna Karlsson jobbar som journalist på Åland. Nu har hon fått i uppdrag att skriva om Åland i ett finskt resemagasin och i egenskap av bortflyttad ålänning ska jag svara på några frågor. Och så behövs det en bild. Eftersom jag inte är modebloggartypen har jag knappt en enda vettig bild på mig själv utan cigarett eller alkohol eller någon kompis runt halsen. Jag skickar en någorlunda normal bild från förra sommaren. Anna svarar att den tyvärr är för liten, men hon bifogar ett förslag och frågar om det går bra med den här bilden?

ALLTSÅ???????

Hon menar alltså, på fullaste allvar att jag ska vika ut mig, att jag ska stå rödögd, vinfull och MED BEHÅN blottad i ett finskt seriöst resemagasin. Och när jag ifrågasätter den här sinnessjuka idén svarar hon ”Du ska inte hålla på och visa dig i publika sammanhang med bh:n framme då.”

Gode gud skapare ge mig kraft och styrka att forsätta det här vanvettet till liv.

Det värsta jag vet är måttfulla människor. Det kryper i hela kroppen när jag ser folk på jobbet som sitter med nån jävla godispåse framför sig på skrivbordet och KLARAR det. Det är äcklande att se på när de förstrött vecklar upp sina påsar, tar fyra-fem godisar, tuggar – nej vänta, MALER – i några minuter, skjuter ifrån sig och påsen och säger ”nej nu får det vara bra”.

Jag vill bara gå fram till den här välbalanserade tomma människan. Hälla ut allt innehåll, proppa in det med våld i munnen på mig själv, knappt tugga utan svälja skiten på tre sekunder och sedan skrika ”SE, INTE SÅ JÄVLA SVÅRT VA?”.

På tal om hockey – jag tittade passivt under hela min uppväxt. Min pappa slukade allt från backhoppning till tennis – men störst av allt var hockeyn. Vi satt ofta i hans soffa, en chesterfieldkopia, i hans lägenhet och såg match efter match. Jag var så frågvis när jag var yngre, ville veta ALLT: vad som händer med tänderna som hockeyspelarna slår ut, hur stora skydd man måste ha för att aldrig bryta nyckelbenen, till exempel. Direkt en fråga var besvarad tjatade jag vidare om någonting annat.

Ibland blev det skarpt läge i matchen och då röt pappa ifrån:

– Vet du att nu får du faktiskt vara tyst, sa han.

Jag hade sån enorm respekt för honom. Och jag kände mig så dum när han sa åt mig. Efter varje åthutning bestämde jag mig för att vara tyst resten av livet. Oftast klarade jag inte mer än tre-fyra timmar.

För något år sedan tragglade jag mig igenom halva liggboken The Game. Gav upp. Jag fattar ändå inget av sånt där – inte höra av sig, höra av sig, klä sig uppseendeväckande (?). Med tanke på att man ska sopsortera, sköta sin hygien, vara bekant med minst 14 e-ämnen och helst se Uppdrag granskning varje onsdag så ska man väl inte behöva lägga ett halvt deltidsjobb på raggning?

En kompis till mig kämpar som fan med sånt här. Räknar sekunder mellan inkomna och utgående sms och för logg på vem som tagit vilket ”nästa steg”. Ett normalt ”Tja, vad gör du i kväll?” kan nagelfaras i timmar. Självklart ska spelet analyseras in i minsta detalj med jämna mellanrum, typ ”tisdagar och torsdagar mellan 14-15 summerar vi den gångna veckans händelser med mindmap på whiteboardtavla” – det är mer journalförande än dejtande. Enligt henne är det LAG på att man aldrig får säga rakt ut vad man vill. Allting ska omskrivas i luddiga formuleringar, annars är man för på. Och att vara för på, sån synd straffar sig, med eländigheter som till exempel att det närmaste man kommer kroppslig kontakt efter krogen är den när taxichaffören sträcker över kvittot.

Om hon varit på plats och fått nys om mitt ”Vill träffa dig, får jag det?”-sms sent i går kväll hade hon antagligen sagt upp kontakten. Eller rättare sagt: raderat berört nummer, bytt pinkod, stängt av min telefon och för säkerhets skull budat den för trygg förvaring med avhämtning måndag morgon.

En av nackdelarna med att vara singel måste vara att det inte finns någon second opinion. Tänker främst på när man står framför spegeln en lördagkväll, har klämt in sig i en nyköpt klänning och funderar på om det funkar eller inte. Någonstans vet man ju att den är aningen för tajt, man kanske inte har RIKTIGT så heta ben att det funkar med jävligt kort klänning och det känns ändå lite svårt att stå för de där limegröna detaljerna, men med dunkel belysning och lite fantasi tycker man ändå att man är en kurvigare version av Kenza.

HÄR blir det problem som singel. Man har ingen som kan mota en vid dörren när sanningen är att man påminner lite om någon 46-årig singelmamma från Gnesta som lagt barnbidraget på en Silja galaxy-kryssning ”med tjejerna”: billiga Din sko-klackar i lack, nätstrumpbyxor som ger effekten kasslerlår, nåt ceriserosa aningen slattrigt linne i baddräktsmaterial vars egentliga funktion är att exponera så mycket tatuerat mammabröst som möjligt och ”tuff frisyr” med geléskulpturerade kvinnopolisonger.

Jag LIDER något frukansvärt av det här: Kastar på mig något (för) kort, rusar ut för att exponera mig i folkmassor, ser någon bild på mig själv dagen efter och ba ”VAD I HELVETE?”.

Då vill man bara strypa sig själv långsamt med ful leopardhalsduk från H&M – eller: bli jävligt bra kompis med någon på Sofis mode.

Jag är ett vandrande kaos. En människospillra. Har sovit två timmar i natt, drack rom i går. Går ut på stan i syfte ”att köpa något dyrt”. Glömmer att köpa något. Går hem. Går ut igen för jag hade ju faktiskt ett ärende. Köper nån blomkvast. Cyklar till Kungsholmen för att fira TV 3-Jonnas födelsedag. Tappar Iphonen i gatan. Den spricker. Jag är ändå glad (det kunde ha varit framtänderna i stället osv). Dricker rosé och har det fint i solen. Tar mig hem igen.

Sitter här och stirrar ut i tomma intet.

I kväll är det väl fest då?

Titta här!

Nu vill jag inte pracka på någon någonting här över huvud taget.

Men det här är orsaken till varför JAG älskar/avgudar/typ tillber (?) Madonna. Och nej, egentligen har jag väl ingen förståelse för hur man inte kan göra det – i min värld tyder det bara på att man ser par skräckinjagande seniga armar och några avskyvärda hennatatueringar från Ray of Light-videon framför sig – det är en fälla! Gå inte i den! Glöm allt nytt tjafs. Det var på 80-talet hon var coolast/it/bäst/hetast.

Se bara på henne: