Ingen har någonsin anklagat mig för att ha en nyanserad smak när det gäller musik. Om jag gillar en låt kan jag utan problem lyssna på bara den i tre månader i sträck. Och med den takten har jag inte hunnit beta mig igenom så mycket mer än diverse pojkband och Madonnas samlade verk. Därför är schlagern lite för mycket för mig. Det blir alldeles för många intryck på en och samma gång, jag måste liksom ta fasta på någonting. I år blir det Kati Wolfs ”What about my dreams”. Sångerskan låter på gränsen till förjävlig på sina ställen och den där klänningen är ser ut att ha kostat 199 spänn på Scala, men i det stora hela en bra låt. Duger väl på repeat i åtminstone elva veckor framöver.

När jag var 15-16 kunde jag gå på en förfest – säga hej då när det var dags för alla myndiga att gå till krogen. SITTA KVAR hemma hos den som haft festen och lyssna på väldigt dålig musik (typ Sash!) i hopp om att det skulle bli efterfest.

Ibland blev det ingen, då blev man utschasad och fick lomma hem klockan 04 på morgonen.

Jag var med i Schulman show i dag! Det här var tredje gången jag fick förfrågan och jag blir alltid lika till mig. Jag måste hejda mig för att visa mig sval och inte så där osmakligt uppspelt.

På tal om osmakligt uppspelt: Under inspelningen fick Alex den här käppen som han bloggat så mycket om. Den som Martin Stenmarck fibblar med i trailern till ”Kvällen är din”. Jag har aldrig sett en människa i vuxen ålder bli så här sprudlande lycklig som Alex blev!

TV 4:s ”Kvällen är din”-team kunde ha tagit Alex till studion och överraskat honom med käppen. Han hade platsat utmärkt bland flickan som fick sjunga med Josh Groban och pensionären som fick flyga. Så GENUINT lycklig var han. Kanske skulle Calle ha suttit i publiken och berättat hur mycket den här käppen verkligen BETYDER för Alex. Och hemma i sofforna skulle folk ha kippat efter luft i tårflödet för TÄNKA SIG vad glad en människa kan bli över en meninglös käpp, ändå.

Alltså Jay Smith. Han har åkt fast för att ha haft 0,05 gram cannabis på sig. Alltså: 0,05! Fatta att Jay Smith har haft typ en havreflinga hasch i byxfickan eller i skinnjacksfickan eller var han nu föredrar att förvara eländet. Det här är ju kanske någon rest som han har gått runt och burit på – ovetande – i dagar, möjligtvis veckor! Fatta när polisen kom och med bestämda steg skulle sätta hårdrocksrösten på plats. Att han då bara smajlade lugnt med övertygelsen om att han faktiskt inte hade något på sig. Och sen lyckas de ändå ruska fram någon jävla lessen flisa.

Om det inte ska ha svurits på skånska där och då vet inte jag.

Jag kräks av tanken på Stockholms medieplaskdamm. Jag vantrivs på diverse events (bara grejen att det heter events!!!) där journalister och några som inte är journalister men låtsas att de är det ska trängas på liten yta och beundra varandra och dricka gratis sprit.

Nåväl. I går stod jag väl ändå där på nån trång terrass. Christoffer Röstlund släpade med mig med tvång (mejlet löd: ”Du KAN inte vägra”). Trivdes ändå rätt bra (efter två öl). Träffade Cattis, en tjej som jag ibland brukar säga att jag är släkt med trots att jag inte är det. Och Parisa var där!

Parisa och jag har gått igenom mycket tillsammans. Ok, aningen överdrivet. Vi tillbringade ett pressdygn i Big brother-huset ihop. Hon är definitonen av en ”skön tjej”. I går till exempel, hon kastar sig runt halsen på mig, berättar ett gäng roliga stories och sen försvinner hon lika snabbt som hon dök upp. Så står man kvar och undrar vad som egentligen hände.

Vad jag gjorde sen?

Gick hem, drack en folköl och ringde till redaktionen för att få veta exakt hur det gick med Jay och den nya knarkskandalen.

Snabb tanke: Ponera att jag skulle gå ut i kväll. Säg att jag skulle ta på mig någon ljusbeige skir klänning och dricka några glas mousserande hemma hos mig med en kompis. Sedan skulle vi gå vidare ut på stan och plötsligt får jag för mig att köpa shots och vi dricker, vi halsar i oss. Jag klarar inte av effekten, dricker jag en är jag packad, två har jag knappt något minne dagen efter. Säg att jag dricker fyra. Det börjar bli sent och både jag och min kompis borde ha mumlat om att ”vi ska upp tidigt i morgon”. Men nu skiter vi i morgondagen. Nu ska vi vidare. Åker in till något femställe. Vid det här laget är jag så berusad att jag knappt kan prata. Någon drar med mig ut på dansgolvet, det är en japansk man som vill dansa nära. Jag vill egentligen inte vara så nära men han trycker sig emot mig ändå och jag har inget konsekvenstänk över huvud taget. När det stänger river han tag i mig och motvilligt följer jag med honom till hans hotell. Receptionspersonalen tittar på mig och skakar på huvudet. Jag har dragit med armen över ögonsminket så det är utsmetat i halva ansiktet. Dessutom har jag tappat en sko. Han drar in mig på sitt rum. På bordet har han fullt med choklad. På sängen också. I påsar på golvet. ”EAT” säger han uppmanande. Jag vill inte. ”EAT” säger han igen. Jag går fram till sängen och plockar upp en mintchoklad, men släpper ner den igen. Han tar ett hårt grepp om min nacke och sliter upp förpackningen och trycker chokladen mot min mun. Jag spottar och tuggar om vartannat och det rinner choklad ner på klänningen. Sedan släpper han ner mig och jag landar med en duns på dubbelsängen där jag somnar alldeles brunsmetig bland apelsinkrokanterna.

Bara en fundering.

Och som om det inte vore nog med allt i dag så blir jag hånad på twitter av Malin som menar att det inte heter chokladplattor. KAKOR DÅ! KAKOR!

Och på Hemköp står det japaner och köper tonvis med chokladplattor. Skjut mig.

Var till Åhléns nyss. Vad jag hatar Åhléns ändå. Det påminner så mycket om taxfree på Finlandsbåt och piffiga damer som shoppar ögonbrynsmarkerare för 17 000 spänn. Kvinnor med för mycket pengar som läst någon patetisk ”kvinnotidning” och fått för sig att ELISABETH ARDEN är den bästa ögonkrämstillverkaren som finns. Sedan köper de någon dekolletageserum från Clarins (trots att de inte fattar ett jota av vad som stor på burken) och inbillar sig att det ska göra UNDERVERK. Det FINNS ingen JÄVLA kräm som gör underverk – gå till närmsta PLASTIKDOKTOR OCH HELRENOVERA dig om det nu är så jävla viktigt, lägg för fan inte en förmögenhet på värdelösa krämer.

Tack på förhand.

Det blev ett jävla liv när Sex and the City-planscherna var retuscherade in absurdum.

Varför påpekar ingen att Ladies night-männen ser ut som leksaksgubbar i plast?

Okej att Brolle är ung, men som han ser ut här finns det inte ett enda tecken på att han lever över huvud taget.