Nyhetschefen Ylva Niklasson tittar lite irriterat över axeln:

Ylva: Vad gör du?

Jag: Jag vill fota skrivbordet på din dator.

Ylva: Varför?

Jag: För att det är kaos där.

Ylva: Det här är ju inte kaos! Jag har ju tre platser lediga.

Jag: Jag har tre mappar på mitt skrivbord.

Ylva: Okej, men jag skulle kunna göra en enda mapp och döpa den till skrivbord och dra allt dit.

Min lillebror Jannik är 17 år och Ålands Anton Abele (men inte med den negativa klangen liksom, det syftar mest på att han är väldigt lillgammal).

Han lunchar med lagtingsledmöter (motsvarigheten till riksdagsditon) och har nyligen gått från ordförande till sekreterare i Ålands liberala ungdomsgrupp för att ”sekreterarjobbet måste göras bättre och han ändå är med och bestämmer allt”.

När han kom på besök förra veckan hade han med sig den här boken som han läste på båten och bussen till och från Åland.

Alltså…? Försöker tänka på vad jag gjorde när jag var 17. Hade väl ett jävla sjå med att försöka komma in på krogen för det mesta?

Jag får ett läsarbrev och det känns väldigt hedrande att någon tagit sig tid att plita ner ett vykort. Lite märkligt motiv kanske.

Men kloaktidning. HAHAHAH! KLOAKTIDNING!

Om jag får välja min favoritrelation blir det inte den ambulerande cirkusen Brad Pitt och Angelina Jolie eller för den delen ”hej vi har skyddade identiteter för vi är så jävla kända”-Eric Saade och Molly Sandén.

Då blir det Minna och Peter. Jag träffade Minna första gången när vi läste på Poppius tillsammans hösten 09. Inte en enda gång har jag hört henne tveka på kärleken. Hon är säker på ett sätt som får mig att tro att det faktiskt kan vara möjligt att träffa någon och det bara råkar bli rätt. Bara en sån sak som att de var på bröllopsresa en månad i USA, kommer hem och jag frågar om de inte drev varann till vansinne under den tiden (fokuserar på det negativa, typiskt mig) och hon bara rycker på axlarna och svarar nej.

Sån kärlek.

Jag vet inte, det inger hopp om att den inte bara finns på film.

Bilderna är stulna med lov från Minnas blogg: tuvaminnalinn.se

Träffade Christoffer Röstlund i går. Han hade midjeväska. Han förklarar att det är punk att gilla pratiska saker. Typ förvaringssystem från IKEA, fodral av olika slag och fältstolar.

Christoffer: Fast det är kanske inte så många som håller med om den definitionen…

Människor som bara ”jag är håller alltid tiden, klarar av att byta reservdäck och gillar kvinnor med klara mål i livet” – det beror på att jag är vattuman. Bär nån bergskristall med sig i väskan och måste matcha sin partner med stjärnorna. Alltså??????????????????????????????????????????????

En gång betalade min mamma skitmycket pengar till någon spådam i Umeå. Hon skickade sin namnteckning! Det var allt! Och spåkäringen bara ”du måste hålla din dotter under uppsikt annars kommer det att hända något med henne. Hon mår inte alls bra just nu”. Mamma ringde till mig och var helt upprörd, på gränsen till förstörd, jag satt i en kompis båt och levde livets glada dagar, hade typ inget större bekymmer än att min telefon hade lite batteri.

Fy fan.

Jag är ledig i dag. Har städat, tvättat, diskat, strykt och stått på knä och skrubbat köksskåpen i fem timmar nu. Den här känslan när man är färdig med allt – den KAN vara meningen med livet.

Det finns en ungdomsgård som heter Uncan på Åland. Där hängde en hel hop pubertalt uttråkade ungdomar i högstadieåldern. Alla spelade biljard, basket, tittade på film och hånglade. Utom jag som ägnade varje kväll åt att åma mig för ungdomsledaren Kari. Han var 30, hårdrockskille och rökte camel. Gensvaret var väl inte så där … äh det fanns väl inget gensvar över huvud taget.

Så en kväll det kom in en kille, vi kan kalla honom Fredrik. Han var från en skärgårdskommun och hade bruna ögon och pratade egentligen bara om två saker: jakt och båtar. Från den dagen fick Kari vara ifred. Fredrik och jag smsade fram och tillbaka och han hade väldigt svår dyslexi så varje sms var man tvungen att tyda i fem minuter för att fatta var han försökte säga (oftast fattade jag inte men svarade ändå). Första gången vi träffades bara vi två satt vi inne på en handikapptoalett och rökte cigg i en timme. Efter det smsade han mig, och det här kommer jag att bära med mig resten av livet:

”Jag tyker mer om dej en skuta fåglar”.

Han tyckte mer om mig än att skjuta fåglar. Och i hans värld var det här något av det finaste man kunde säga till någon. Herregud. Vi var ihop i en månad. Det var mycket på den tiden.

Min kompis har varit på något jävla event av något slag. Hur som helst fanns det gratis öl och hon häver i sig så mycket hon orkar och får syn på någon som hon beskriver som universums snyggaste kille. På något vänster lyckas hon inleda ett samtal med honom, hon är aningen för packad och ORKAR bara inte stå där och spela något jävla spel utan frågar rakt ut om de ska gå hem tillsammans.

Han är på! De går hem och han bjuder på kalkon (så sjukt?). Sedan händer väl vad som nu händer och det blir morgon och hon ojar sig lite över gårdagens orgie i gratisöl och han bara rycker på axlarna och säger att han var nykter.

Jag (upprört): VAR HAN NYKTER????

Min kompis: Ja alltså så reagerade jag också. Först. Sedan kom jag på att det kanske ändå säger mer om mig än om honom.

Jag: Men det måste man ju SÄGA. Du har ju blivit lurad.

Kompis: Äh jag vet inte. Jag tycker det är fint att han är så trygg i sig själv att han kan gå ut utan att dricka.

Jag: Mmm… Men han kunde ju ändå HA SAGT NÅGOT.

Kompis: Men han sa ju något.

Jag (så jävla surt): Efteråt ja. Så dags då.

I Finland är det mors dag och jag ska skicka ett sms till min mamma. Skriver: ”Ha en alldeles underbar födelsedag älskade mamma”.

Hon fyller år i december.