Att jag sökte till Idol i går?

Nu förväntas man väl uppdatera med en bild på solstrålar som tränger sig igenom ett glas rosévin och nån kompis som just bränt söder näsan MEN tyvärr. Jag jobbar i dag.

Tänker att det är lite synd om mig, men kan trösta mig med att Ola Lindholm har det lite svettigare en dag som denna.

Om jag varit i hans byxor i dag skulle jag boka en yogaresa till Indien och kanske komma tillbaka med rumplångt hår och borderad tygväst när alla glömt knarkskandalen. Om tio år typ?

När jag flyttade till Stockholm fixade jag ett rum hos en tjej i Husby via Blocket.

Jag VISSTE att det var ett SJUHELVETES jävla överpris på det här rummet. Jag visste att jag bara hade en skumgummimadrass att sova på. Jag VISSTE att det låg en station ifrån Kista och det med tur skulle ta mig drygt 45 minuter restid till redaktionen vid Globen (med otur en timme). Jag visste att blå linjen inte är det mest hemtrevliga av linjer.

Men jag visste fan inte att den här tjejen jag bodde hos hade en indisk man som skulle flytta till Sverige och in i ”vår” lägenhet efter att jag bott där två dagar.

Plötsligt var det sexorgier! Stinkande kryddstark mat som satte sig i kläderna! Färgglada drinkar till sent på natten varje kväll! En okänd man som hasade runt i smutsiga kalsonger!

Själv låg jag och tryckte i mitt iskalla överprisrum och förbannade mig själv över den idiotiska idén att flytta till Stockholm.

Kristoffer ska köpa en matta. Han mejlar någon dude som har en precis sådan matta han vill ha till försäljning på Blocket. Samtidigt kollar han upp nypris. Det finns två olika modeller – en lyxvariant (typ 8000) och en lite billigare.

På bilden på annonsen på Blocket är det lyxmattan som är till salu för 2000 spänn.

Kristoffer mejlar och frågar vilken av mattmodellerna det egentligen rör sig om – och får det uttömande svaret:

”Jag vet faktiskt inte, vad det är”.

Alltså. Människor.

KAOSdag i går. Skulle gå på gubbkonsert i Globen med min lillebror Jannik. Kom dit 20 minuter före utsatt tid. Inser att biljetterna var till Roger Waters-konserten DAGEN INNAN. Får panikköpa en ny biljett med skymd sikt till Jannik. Själv är jag glad att slippa eländet och går i stället till en bit bort från Gullmarsplan för att träffa Johanna.

På vägen dit kommer jag på att en cola light skulle sitta fint. Snubblar in på närmsta pub och det är VERKLIGEN ett sunkigt ställe. Det är inrett med furu, luktar alkohol och säkert 27 grader varmt och en massa gubbar med nötta skinnjackor sitter och tittar på en tjock-tv som visar sport i ett hörn.

”NU FLICKAN HAR DU NOG KOMMIT FEL!” ropar någon ölgubbe och alla skrockar så gott de kan med sina nikotinstrupar. Jag beställer en överpriscola och ser mig omkring och upptäcker George Scott. Så konstigt i sammanhanget. För bara någon vecka sedan ringde jag honom flera gånger för en ”Mästarnas mästare”-intervju. Nu bara satt han där och drack öl. Han vet ju inte vem jag är, men hej sa jag i alla fall. Hej sa George Scott. Snygg är han också. Det sa jag inte.

I stället – sjuk ordväxling med ölgubbe i baren:

Ölgubbe (högljutt, minns inte riktigt vilken nivå som är samtalsnivå): E DU UTE Å TRÄNAR?

Jag (har skinnjacka och jeans på mig): Nej, inte i dag.

Ölgubbe: Nä jag ska börja jag, träna. På måndag ska jag börja. Har köpt kort på Eriksdalsbadet. Håller på och laddar upp nu (lyfter menande på ölglaset).

Jag: Jaja, lycka till då.

Ölgubben med träningsambitioner lyfter handen för att skaka hand med mig (väluppfostrad, läser väl Magdalena Ribbing?).

Jag betalar colan och blir tvungen att backa ut eftersom puben är så liten. Vinkar till George Scott. Så konstigt. Där satt han och drack öl.

Överlag en bra dag. Hej då dagboken.

George Scott.

Jag äter lunch tillsammans med cheferna Klas Lindberg och Ulrika Sjöblom. I ett udda försök att förklara på ett ungefär vilken deppig inställning jag har till livet säger jag:

”Om jag fick ett besked om att jag ska dö om ett halvår så kommer jag att vara GLAD att det var jag och inte någon livsglad pensionär som fick den här domen”.

Klas skruvar på sig. Det här gillar han inte. Nu vill han berätta om livet och alla små glädjeämnen som finns och han börjar dra något om lyckan i en riktigt god maträtt eller bara en vanlig tv-serie, men han inser ju att det här är något som ligger djupare, han kommer inte att lyckas förändra min inställning över en microrätt nere i jobbmatsalen.

I stället pratar vi om annat, tar en kaffe och går tillbaka till redaktionen varpå han ger mig den här dvd:n:

Alltså jag vet inte… tack?

Ska gå hem och titta. Sedan: Omfamna livet?

Alex Schulman skrev för ett tag sedan – ett så långt tag att jag inte orkar leta upp inlägget – om ensamma män i barer och att det finns något fint över det samtidigt som det är något tragiskt över en ensam kvinna i en bar.

Det här är struntprat.

Jag kan inte tänka mig något vackrare än ensam kvinna i bar! Jag har alltid drömt om dagen då jag ska fly till en stad där jag inte känner en själ och inte kan språket. Jag ska bo i en vindsvåning där jag knappt har några möbler. Den som bodde där innan har bara lämnat kvar vita bomullsgardiner som hänger i fönstren. Som bord får jag använda en upp-och-ner-vänd trälåda och dammiga stearinljus som lampor. Jag sover i nån skranglig tältsäng. Går ner till kvarterskrogen, sitter på en hög stol vid baren och sveper svindyr rom för mina sista pengar. Funderar över mitt liv, varför det blev som det blev och hur allting kunde gå så fel. Får syn på mig själv i spegelväggen bakom spritflaskorna och möts av ett ansikte som är 15 år äldre än vad jag intalat mig själv att det är, jag ser gråa hårstrån och en hy som har tappat sin spänst. Sedan vinglar jag hem berusad i natten, sätter mig på golvet med ett tänt stearinljus och skriver osammanhängande på den där romanen som aldrig kommer att bli någonting.

Det här tycker jag är så jävla fint.

Herregud, är inne i en ”tröttperiod” (som Blondinbella skulle ha sagt). Jag tar tunga steg mot gymmet efter jobbet (tänker: ”jag investerar i min kropp”) och sedan finns det inget, absolut INGET som kan få mig att inte trampa målinriktat mot soffan. Den här veckan har jag gått och lagt mig strax före 22 varje kväll. I dag hade jag långtgående planer på att sova redan vid 20-snåret. Det enda som stoppade mig var att tv:n jag beställt skulle levereras mellan 19-21. Satt som på nålar, ”finklädd”, väntade spänt och hoppade vettskrämt till när det plingade på dörren.

Använde dessutom ordet sittning om social samvaro tidigare i veckan (som Malin så snällt påpekade).

Alltså. Jag är 89 år gammal.

Det krävs pondus för att bära upp ett sånt här halsband. Det är inte så att Martin Stenmarck skulle kunna klämma några skrynkliga ”Ladies night”-hundringar runt nån kedja och gå på ”Hur många lingon finns det i världen?”-premiär och man ba ”COOLT”.

Både Aftonbladet och Expressen har den här nyheten om Saades mardrömsstart i Eurovision. Tydligen ska han ha fastnat i den där omtalade buren. Rutan som skulle krossas förblev stum och Sveriges hopp i schlager-EM fick stå där inne med bortkommen min. HAHA! Alltså förlåt men det här är så roligt. Där har han stått som en mänsklig akvariefisk. Kanske fick han lite småpanik och började banka omkring sig eller gjorde något tappert försök att HOPPA över – men där gick han bet för han har ju haft storhetsvansinne med buren och rutorna är så höga att det inte finns en chans i helvetet att Saades korta pojkkropp skulle kunna häva sig över dem. Kanhända fick schlagerpappan Christer Björkman meta ner en korg med lakritstuggummi, nån färgglad energidryck och en wrap för att trösta sångaren. Kanske var det någon tysk man som gick förbi och tittade på Saades skräckslagna min i buren, skakade på huvudet och mumlade ”svenskar asså…”