Sedan Kristoffer drog är jag så jävla less på folk och deras relationer. Säkert nån försvarsmekanism av något slag, men det yttrar sig i ett förakt som inte är särskilt klädsamt över huvud taget.

Jag irriterar mig på:

Par på uteserveringar, speciellt de som sitter vid skrangliga dammiga bord på Stockholmstrottoarer.

Par som går och tittar på någonting, spelar ingen roll om det så är en demonstration på Sergels torg, SJ:s tidtabell på Centralen eller nån jävla meny utanför Pizza hut.

En partner som ringer till den andra för att prata om: vad som ska handlas, kolla upp någonting (typ: vad hette han där nu igen han där från Falun som köpte en butik och blev politiker som vi pratade på middan hos Janne och Cissi i lördags?) och/eller frågar om nummer till någon.

Par som åker på weekends. Par som pratar om varandra som ”hon/han är den mest fantastiska människa jag träffat, mitt stora stöd i livet, verkligen”, par som tjafsar med varann vid grönsaksdisken i matbutiken, par som åker till Mio och köper en soffa för att de tror att de är originella som inte handlar Ikea. Par som skaffar hund (fransk bulldog). Par som renoverar.

Ja. Det mesta som berör par, helt enkelt.