En vän råkade få i sig ett stort glas vin i går och ringde snubben hon har en snårig relation med. Snårig=de ligger men han hör av sig sporadiskt, typ när det passar honom.

Hon har smångest i dag över samtalen som aldrig besvarades och jag vette fan… jag har varit VÄRLDSBÄST på att ringa mitt i natten. Har inte ens något ”ärende” (behöver inte vara så att jag fiskar efter att träffas), vill bara höra någons röst efter krogen och sen kan jag gå hem och lägga mig. Okej, ljuger lite nu men.

Jag har hunnit med många samtal. Herrejesus vad jag har ringt. En gång var jag missnöjd och uttråkad i en relation och varje gång jag blev småfull gick jag ut för att ”röka” och ringde en annan kille jag inbillade mig att jag var småkär i. 

Och vafan, ibland svarar inte den man ringer och JA det är något tragiskt i det där missade samtalet/samtalen kring 03.23 men ÄH – telefonlinjerna är fria! Det är ju knappast så att man på äldre dagar kommer att ÅNGRA alla gånger man ringt runt nattetid, att man ligger på dödsbädden och förbannar alla pinsamma fylleringningar. Alltså nej.

Jag är absolut för att ringa – har man ringt har man i alla fall gjort NÅGOT, svarar det inte kan man rycka på axlarna, dricka en läsk, gå vidare i livet och tänka att det var värt ett försök.