För något år sedan tragglade jag mig igenom halva liggboken The Game. Gav upp. Jag fattar ändå inget av sånt där – inte höra av sig, höra av sig, klä sig uppseendeväckande (?). Med tanke på att man ska sopsortera, sköta sin hygien, vara bekant med minst 14 e-ämnen och helst se Uppdrag granskning varje onsdag så ska man väl inte behöva lägga ett halvt deltidsjobb på raggning?

En kompis till mig kämpar som fan med sånt här. Räknar sekunder mellan inkomna och utgående sms och för logg på vem som tagit vilket ”nästa steg”. Ett normalt ”Tja, vad gör du i kväll?” kan nagelfaras i timmar. Självklart ska spelet analyseras in i minsta detalj med jämna mellanrum, typ ”tisdagar och torsdagar mellan 14-15 summerar vi den gångna veckans händelser med mindmap på whiteboardtavla” – det är mer journalförande än dejtande. Enligt henne är det LAG på att man aldrig får säga rakt ut vad man vill. Allting ska omskrivas i luddiga formuleringar, annars är man för på. Och att vara för på, sån synd straffar sig, med eländigheter som till exempel att det närmaste man kommer kroppslig kontakt efter krogen är den när taxichaffören sträcker över kvittot.

Om hon varit på plats och fått nys om mitt ”Vill träffa dig, får jag det?”-sms sent i går kväll hade hon antagligen sagt upp kontakten. Eller rättare sagt: raderat berört nummer, bytt pinkod, stängt av min telefon och för säkerhets skull budat den för trygg förvaring med avhämtning måndag morgon.