I dag har jag ägnat mig åt min favoritsysselsättning: gå planlöst på söder. Hamnade i en tidningsbutik och fick andnöd. Mycket klarar jag av, men detta oändliga hav av magasin, där går gränsen. Jag mår så dåligt av att gå runt och se de dignande hyllorna av korsstygnstidsskrifter, 144 olika må-bra-tidningar (med Alexandra Pascalidou på omslaget) och ”fashion”-tidningar (vuxna människors motsvarighet till bilderböcker). Hur många blahablaskor finns det utrymme för i ett niomiljonersland?

Det som får mig att må så dåligt är att bakom alla dessa tusentals artiklar finns journalister som har suttit vid sitt skrivbord och knackat ner varenda bokstav. Bekräftelsekåta jävlar som tror att JUST DEN HÄR artikeln om powerwalking för dig som nyss slutat röka/konsten att lyckas med kycklingpajer/långintervjun med någon svår modesnubbe med långskägg SPELAR SÅ JÄVLA STOR ROLL. Det gör den inte. Ändå har de svettats med formuleringarna, mejslat ut den perfekta ingången och skrivit om sina frågor så att de ska verka skapare än vad de var vid intervjutillfället. Bara för att någon tant i Halmstad ska betala 59 spänn, slöläsa i hängmattan, spilla saft på, med lite tur elda upp i någon brasa och gå vidare i livet.

Det är så jävla ledsamt.

(Och ja. Jag är också ledsam).