Ett tag använde jag cykelhjälm. Tänkte att jag inte hade lust att hamna i någon avancerad stol, tvingas kommunicera med omvärlden medelst vänstertumme och vara med i ett ”det hände mig”-reportage på sidan 4-5 i Hemmets journal.

Det här var tills min kollega Niklas frågade: Kör du vespa eller är du bara tönt?

Då slutade jag med hjälm. Men mest för att den var för liten. 

Hursom. För någon dag sedan pratade jag med Malin om hur sjukt det vore om man cyklade till en fest. Parkerar cykeln. TAR INTE av sig hjälmen. Går in på festen. Knäpper på sin höjd upp hakspännet, men inget mer. Är en skön typ liksom. Sveper någon drink och bara ”hoppsansa” faller hjälmen i golvet när man lutar huvudet bakåt. Den studsar några meter bort. Någon okänd typ med kavaj måste ta upp den och sträcka fram den – ”här, din hjälm”. Bli salongsberusad med hjälmen på. Gå till uteställe med krav på vårdad klädsel. Inte komma in på grund av hjälmen. Stå utanför och gorma med vakt. Gå hem och skriva en jävligt upprörd insändare om diskriminering till lokaltidningen.

Orkar inte. The Moniker är ju typ en sån människa.