Ibland händer det att någon 14-årig idiot med hästsvans och shorts i mjukisbyxmaterial går före mig i kön på H&M. Det finns inget som irriterar mig mer, men jag vågar aldrig säga ”hördudu, Tiffany eller vad du nu heter, ta dina 69-kronorstoppar och pallra dig sist i kön, SIST SA JAG”. Det är något sedan barndomen det här.

På restaurang också. Jag tuggar och sväljer kräkreflexerna, jag tar hellre den där salmonellan i stället för att påpeka att kycklingen är rå, att det fortfarande är lite fjädrar kvar och att det rinner lite, lite blod ner på tallriken.

Och en gång när jag skulle åka taxi från Globen till mitt hem på söder, då började taxichauffören köra till en gata med samma namn – på Vaxholm. Och jag VÅGADE inte säga någonting. Tänk OM det var något vägbygge som förlängde bilresan. Herregud, taxigubben vet bäst, jag ska inte komma här och kränka hans yrkesstolthet. Halvvägs till Vaxholm var jag ändå tvungen att FÖRSYNT påpeka att det möjligtvis, eventuellt, KANSKE inte var helt rätt väg. Mådde väl dåligt i en vecka efteråt?

Fy fan vad jag föraktar mig själv för det här.