På väg tillbaka från ett jobb i dag satt jag i bilen med en fotograf och pratade om livet och kärleken.

Han förklarade att han inte gillar att vara nykär. Nykär är otryggt och en ständig känsla av att man inte vet var man har varandra, sa han.

– Jag gillar känslan när man har varit tillsammans i flera år och sitter på samma stolar på samma balkong och äter samma ostmackor till frukost som man gjort tillsammans 1000 gånger tidigare.

 

Och ungefär där fick jag panik och fick hedja mig från att kasta mig huvudstupa ut från bilen på Klarabergsgatan.

Jag vet att jag är ung, jag borde väl ägna dagarna åt att planera vilka shots jag ska dricka i helgen och oroa mig för hur jag ska hinna köpa cigg. Men den här tanken på att man ska hitta någon, någon som man UTHÄRDAR de här tusentals ostmacksfrukostarna med kan driva mig till vansinne. Och addera då även att den här någon ska genomlida år efter år med mig också.

Hur stor är chansen?

Typ lika stor som att ”Loket” ringer upp i morgon och säger att jag vunnit 10.000 kronor bensin, tänker jag.

Och så tänker jag på att jag kommer att bli en skilsmässomänniska. Och så tänker jag på alla bråk och alla isärflyttningar och adressändringar och BARN!?

Äh. Ni fattar. Folk har ju kastat sig ut ur bilar för mindre.