Jag sitter och kämpar med en artikel om en snubbe från ”Greys anatomy”.

Plötsligt dör min dator.

– HELVETE, kraschade datorjävlen också, säger jag och trycker frenetiskt tangentbordet (som om det skulle spela någon roll, som om datorn skulle kuva sig för min ilska).

Kollegan Niklas Strömberg tittar på mig.

– Det här är bra! Det är ju en blogg!

– Vad menar du nu?

– Alla dina motgångar, om någon lämnar dig för din bästa polare eller om din dator kraschar, kan bli en blogg!

(Tystnad)

Mumlade tillägger han:

– Medan vi andra jävlar måste gå hem och ta hjälp av atarax.

Har aldrig fattat det här med PMS. Aldrig upplevt. Men det verkar ju … jobbigt att bli skogstokig samtidigt som man har fullt upp med att trycka i sig choklad med båda händerna.

Men.

Precis samma tid förra sommaren så hamnade jag i ett tillstånd av obalans – i en månad! Och nu tror jag att jag är där igen. Jag är rastlös, oinspirerad, jävligt arg och ständigt medveten om min egen bristfällighet. Plus att min hud är åt helvete. I två veckor har jag lyckats tygla mig så gott det går. Men i går! Ha! För 1000 år sedan lovade jag Kristoffer och hans kompis sovplats efter Foo fighters-konserten ( i går kväll). Ok. Till saken hör att jag var tvungen att gå ner och öppna ytterdörren/kasta ut nycklarna genom fönstret när de var tillbaka på Söder. Jag somnar tidigt. Kristoffer ringer vid halv ett. Men inte för att han står på min gata och vill komma in utan för att ”höra om jag är vaken”. ALLTSÅ????? Tilläggas bör att jag under de två år vi var ihop var en väldigt beskedlig flickvän. Väldigt sällan har jag brusat upp eller sagt hårda ord, men nu:

– Men FÖRIHELVETE är du så otroligt dum i huvudet att du ringer och väcker mig MITT I JÄVLA NATTEN för att fråga om jag är vaken? När blev du en IDIOT? skrek jag och la på.

Sedan låg jag och stirrade upp i taket för att vänta på nästa samtal. Då de verkligen var utanför mitt hus.

Jag vill inte ens skriva ut de skällsord som jag hasplade ur mig när samtalet väl kom. Sedan öppnade jag fönstret kastade nycklarna – i huvudet på en av Kristoffers kompisar. Slängde mig i sängen och svor det fulaste jag kunde tills jag somnade.

Och i dag – känslan av att vara i ett bakrus av raseriutbrott och ett vagt sug efter mintchoklad.

Nog var det ju självaste fan att min PMS skulle bunta ihop sig till en evighetslång månad om året.

Ett kort meddelande bara: Britney har neonrosa och svarta slingor i sin nya video.

Fy fan, ville aldrig se ”färgglatt” hår igen. Minns när jag färgade håret klarblått och gjorde entré på en påskmiddag för släkten. Det hördes bara en dov harkling då min 96-åriga gammelmormor satte sitt hårdkokta ägg i fel strupe.

Kan också meddela att blått hår efter sisådär två tre tvättar blir grått och att det sedan – när man försöker färga det mörkt – börjar skifta i grönt. Kan även tillägga att grönskiftande hår inte är särskilt populärt bland målsmän inför stundande konfirmation och att det tar sex timmar hos frisören och kostar en halv månadslön att få tillbaka en respektabel mellanblond färg.

Så att…

Kärring med labbrock på Åhléns synar mig upp och ner och lyfter ner en förpackning från hyllan:

– Den här krämen är bra, den kostar 550 kronor.

Jag: – Okej. Men den där då?

– Nej.

Jag: – Vadå nej?

– Nej inte för dig (skakar allvarligt på huvudet).

Jag: – Hurså?

– Om du ska köpa den i present till någon så kan jag berätta vad den kostar. Annars kommer jag inte att göra det. Jag kan INTE rekommendera den här till dig.

Jag: – Varför inte?

– Din hud. Den skulle inte klara av det.

Jag: Vad skulle hända?

– Det vågar jag inte ens spekulera i.

Jag: – Skulle den fräta sönder ansiktet?

– Ursäkta?

Jag: – Skulle den fräta sönder ansiktet, den här krämen?

– Nej, men det kunde få allvarliga konsekvenser. Den naturliga fuktbalansen i huden skulle förmodligen rubbas.

Jag: – Och vad händer då?

– Det vill du inte att ska hända.

Jag: – Nähä, men då struntar jag i den då.

– Jag skulle ändå inte sälja den åt dig.

Det är vid sådana här tillfällen man önskade att man hade fått lite mindre uppfostran och klarade av att fräsa: MEN föri helvete det är bara HUDKRÄM! Ni säljer väl knappast SVAVELSYRA PÅ TUB? Det är mina pengar och min hud och jag köper vilken krämjävel jag vill. Uppfattat?

Saker jag vill just nu:

Köpa en stuga någonstans där ingen kan hitta mig. Utan vatten och el. Bo där som nån annan Hedenhösunge med skitiga fötter och tovigt hår. Utveckla fobi för andra människor. Läsa alla utgåvor av Hänt extra. Åka tillbaka till stan i september och vara ”som ny”.

Ha så mycket pengar att jag kan köpa en svart bil som Malin kan köra genom Stockholm nattetid och lyssna på Perfect Gentleman. Får väl ta ett lån?

Föda Arnold Schwarzeneggers barn. Skoja.

Catcha upp med Celebrity rehab och Janice Dickinsons förfall. Kollade något klipp i går där hon bröt ihop och skrek att hon ville ta sitt liv. Samtidigt som hon filmades med nattkamera när hon vred sig i sängen sa speakerrösten ”Janice kommer nu att övervakas dygnet runt för att hon inte ska skada sig själv eller några andra i huset”. Måste. Se. Mer.

Över till en helt annan sak: Den här intervjun. Herregud. Vet ej om man ska skratta eller gråta.

Allt är lugnt och stilla på Aftonbladets nöjesredaktion just nu. Jon Forsling korrläser någon text till hårdrocksmagsinet. Helena Trus pressar in någon intervju i sin redan knöckfulla kalender och Niklas Strömberg sitter försjunken i något som ser väldigt viktigt ut.

Det är skönt att veta att det om en och en halv timme snubblar in en blond frisyr på ett par obekväma sommarskor. Malin gör alltid entré på redaktionen med stressad blick. Som om hon blivit jagad av gläfsande vargar upp till redaktionen. Som att det är upplopp på gatan utanför, folk som kastar yoghurt och rörbomber, MEN HÄR SITTER VI OCH TAR DET LUGNT.

Så sätter hon sig mitt emot mig, smäller ner några cola light på skrivbordet, viker upp datorn och säger ”whats up?”.

Jag fattar aldrig den frågan.

– Jag vet inte vad jag ska svara på det där, säger jag.

För några veckor sedan var Malin på ett uruselt humör konstant. Hon drogs med en förkylning som hon aldrig blev av med och det här fick jag fan för.

– Varför har du inte smink på dig??? kunde hon skälla.

Men nu är hon på bra humör igen. Inte för att det spelar så stor roll. Vi har rätt svårt att kommunicera överlag.

Hon pratar ju bara skånska.

Men hon är ändå fin, Malin.

Här visar hon sig från sin bästa sida för Mark Levengood.

Här står jag och ser vilsen ut. I Gamla stan med ett gäng rockdårar som målar om en vespa. 

Jag älskar mitt jobb. ÄLSKAR.

Bilden har jag STULIT från Christoffer Röstlund.

Enligt Alex Schulmans läsare är jag en idiot. Inte en idiot med gemener utan en IDIOT! Som om man skriker det när man är riktigt inåt helvete arg, man har kastat en tallrik i väggen, slår upp dörren och precis före man drämmer fast dörrn så ropar man IDIOT. En sån idiot är jag.

Älskar dårskapet och hur den här Daniel går in och tar ner alltihop <3

Min mamma ringer:

– Det finns ju ingenting här på Åland. För någon dag sedan skulle jag koka eget myggmedel och ingredienserna fanns inte att köpa.

Jag: – Men kan du inte bara köpa myggmedel från butiken som alla andra.

Mamma (allvarligt): – Säg aldrig det där igen.

Jag: – Vadå?

Mamma: – Butik.

Jag: – Men jag gillar butik.

Mamma: – Gamla gubbar och tanter sa butik när jag var liten. Det finns ingen, INGEN som använt ordet sedan dess. Det är ett skällsord! Sluta med det!

Jag: – Jahapp. Men alltså…

Mamma (avbryter): – Sluta!

Jag: – Ja ja…