Ibland behöver man lite distans till saker för att kunna skriva om dem.

Som det här som hände för nån vecka sedan.

Jag hade varit på en hemmafest hos en nyhetsreporter och vi var ett helt gäng som släntrade vidare till någon hotellbar på Söder. Bland de här människorna finns det en kille som, ja han är bra. Jag gillar honom bara. Ok, jag går in på toaletten och råkar hitta ett gäng röda rosor som ligger där på handfatet helt ensamma – det är säkert tio stycken! Jag tar dem med mig och min första tanke är att ge dem till nyhetschefen Ulrika Sjöblom eftersom hon nyss fyllt år, men sedan ångrar jag mig. Jag ger dem ju så klart till den här killen, så får han veta vilken bra människa jag tycker att han är, fan, bra idé, tänker jag, stegar fram till honom – sträcker fram buketten.

Alltså.

Fattar ni hur FEL det här skulle kunna tas? Som om jag gått till Hötorget efter jobbet, trampat runt bland krossade plommon, körsbärsrester och skrikande försäljare och KÖPT de här blommorna. Tio stycken! Gått på hemmafest hos nyhetsreporter – haft rosorna i någon jävla kasse under kvällen och sen bara – surprise!!!11 Till nån kille som jag bara träffat några gånger.

Nu tog han det ändå rätt bra. Utåt sett. Sen vette fan vad han tänkte om mig, men det ligger ju nära till hands att tro att han undrade vad i helvete jag höll på med.

Och vilket dårhus som släppt ut mig i förtid.