Hela min uppväxt har jag varit darrhänt. Folk har gjort sig roliga på min bekostnad, lyft upp kaffekoppar och skvimpat ut hälften av kaffet för illustrera hur eländigt jag har det, TITTA här så HÄR mycket skakar hon. När det gungat på Finlandsbåtarna och spritflaskorna i taxfree-butiken har klirrat snabbtsnabbt mot hyllorna har folk sagt ”så där låter det när Zandra ska bära en tallrik med bestick på” och så har folk skrattat. Och det här kan jag väl bjuda på.

Men det är ett helvete att vara darrhänt, kan jag berätta. Jag har aldrig kunnat bära en bricka med saker på, aldrig hålla i ett papper utan att det ser ut som att jag håller på att bryta ihop av nervositet och det var KNAPPT så att jag kunde bära ett glas med saft några meter i skolmatsalen utan att greppa glaset krampaktigt med båda händerna.

En gång satt jag på ett kafé, det var på den tiden man fortfarande fick röka inne, och askade ciggen mot askoppen med skakig hand. En tjej som jag knappt kände, men som ändå satt med i sällskapet kring bordet tittade på mig och på mina darriga händer och sa ”du vet att det finns medicin mot det där va?”.

Så illa var det.

Sedan hände det något. För bara något år sedan så slutade jag darra. Så där bara. Men jag har fortfarande en mental blockering. Jag har väldigt svårt att lyfta ett glas eller bestick när någon tittar på mig. Och om jag måste göra det ändå, och funderar alltför mycket på att jag inte ska darra, då börjar jag darra! Jag darrar mer än någonsin!

Och så sitter jag där som om jag vore 12 igen. Med saft över händerna.