Jag har redan hunnit bo ihop med två killar. Det är ju patetiskt egentligen. Chansen för att två människor ska pussla ihop sina vitt skilda liv, samsas om tidningsprenumerationer (”det får inte bli så mycket papper”), porslin och toalettstädning och det blir RÄTT är ju minimal. Speciellt om man är 19. Och det har ju gått käpprätt båda gångerna.

Samtidigt har jag älskat det. Jag kan fortfarande älska tanken på att man bygger upp någonting gemensamt. Att man vågar bestämma sig för att just den här människan vill jag ha bredvid mig när väckarklockan ringer vareviga morgon. Du får se mina dåliga sidor om jag får se dina. Ja, jag blir svartsjuk på dina ex-flickvänner men det är okej. Jag kan ta att du alltid smular så förbannat när du brer knäckebröd på köksbänken. Nu ger vi oss in i det här, nu satsar vi, går det åt helvete så är i alla fall den där tavlan min, men det får det inte göra, det får inte gå åt helvete, säg att det inte går åt helvete. ”Det gör inte det”.

Sedan gör det ju oftast det.

Speciellt om man som jag gjorde första gången inte kommer hem på nätterna och hittar på idiotiska lögner om var man har varit för att försöka rädda en relation som redan är trasig.

Då slutar det med att alla ens saker ligger kastade i en stor hög på golvet när man försöker öppna dörren ljudlöst klockan tio på morgonen en söndag. Då får man ta anklagande blickar och sedan hjälper det inte hur många gånger man svär för sig själv när man inser att man bränt något som en gång i tiden var självklart och fantastiskt.

Men jag vågade i alla fall.