Jag fattar ärligt talat inte hur Niclas Wahlgren står ut. Det här med att han och Lailas ex-man Anders Bagge ska vara så himla GODA vänner.

Det värsta jag vet är ex.

Killen jag är tillsammans må ha en klase tjejkompisar, beundrare, vad fan som helst – fine, det är väl bara roligt!

Men jag har så otroligt svårt med att den jag är kär i har haft tidigare relationer. Tjejer han varit minst (?) lika betagen av. Det är ju hyckleri alltihop, kan jag tänka. Här sitter vi. Men jag är utbytbar. Kanske inte just nu – men för bara något år sedan satt han här med någon annan och tänkte att just den relationen var det bästa, det finaste som hänt. Att just DE TVÅ skulle vara för alltid.

Jag frågar alltid om ex-flickvänner. Fiskar efter information som jag egentligen inte vill ha.

– Hur var hon? Bråkade ni mycket? Om vad? Hur gammal var hon? Hur var hennes vänner? Hennes föräldrar?

– Vad gjorde ni tillsammans? JAHA resor? Vartdå? Hur länge? Vilka hotell?

– Var du jättekär? På en skala från 0 till 10 ungefär hur kär?

Jag kartlägger lika noggrant som Leif GW när han ska lösa avdankade mordgåtor. Ju mer jag vet, desto sämre mår jag. Samtidigt är jag plågsamt medveten om hur sjukt det här är.

”Du får väl bli ihop med en ohånglad fjortonåring om det nu är ett sånt stort problem” säger min kompis oförstående. Och där sätter hon fingret på paradoxen, för det finns ingen logik i det här över huvud taget – samtidigt som jag dras med ex-problemet vill jag fortfarande ha en erfaren kille som inte är rookie på det här med kärlek och bara ”JAHA, man ska säga att man älskar varandra FLERA gånger? Jag trodde det räckte med att man sa det en gång? Vad vet jag, jag har aldrig varit ihop med någon”. Alltså nej.

Trodde aldrig – ALDRIG – att jag skulle avundas Niclas Wahlgren.

Men det gör jag.