Fotografer är ena lismande typer. Konsten är att bara att hålla dem kort.

Som i dag vid kaffeautomaten.

Fotograf med jättesmajl: Men HEEEEEJ! Gud vi har ju inte setts sen … när vad det nu …?  Äh jag minns inte, men va KUL att ses! Hur har du haft det? Hur går jobbet? Har du gjort något kul på sistone? Vad brun du är! Hur du varit ledig mycket i sommar eller?

Jag: Solarium.

Samtal med Malin i går kväll:

Jag: Tänk om man i stället för att gå på en sån där fotbehandling där fiskar äter upp förhårdnader skulle köra lite ect i stället.

Malin: Det vore sjukt.

Jag: Sjukt ja, men garanterat uppiggande. Facebookuppdatera om det som om det vore helt normalt också. ”Elhockbehandling 4 av 10 i dag!”

Malin: ”SÅ fab!”.

Annars då?

Jo tack, förutom att jag har trycket från helvetet över bröstet just nu. Fick veta för något år sedan av en väldigt märklig läkare att jag hade någon form av hjärtfel. Eller att jag hade ”ett hjärta som inte riktigt var som andras” som jönsen uttryckte det. Dör väl snart?

Jag får konstant ducka frågor om varför jag inte har någon semester. Roar mig med att hitta på lite olika anledningar varje gång. Den jag använder mest är att jag faktiskt inte har någon semester att ta ut. Det är också sant. Men egentligen handlar det mest om att jag måste sysselsätta mig, annars ältar jag och älta är inte bra. Men man orkar ju inte vara det psykot som häver den grejen över någon man träffar 45 sekunder i hissen, direkt.

Ryckte åt mig tidningen Wellness när jag kom till jobbet. Sanna Lundell var på omslaget och rubriken löd ”Så formar hon sin tajta kropp”. Så läste man artikeln. ”Jag äter vad jag vill, jag har inget gymkort, jag går till stallet”. Jaha.

Jag grämer mig över Niklas Strömstedts bröllopsutstyrsel.

Jag vill inte att han ska ha den där officiersaken på sig. Hade jag stött på Niklas Strömstedt innan vigseln medan han gick omkring och vankade nervöst av och an på någon grusgång – i den där vita saken – då hade jag väst ”ta av dig den där”. Han hade förmodligen tittat förvånat ner på sin vita jacka och jag hade nickat och sagt ”just den där ja”.

Har så svårt med tanken på att man ska ”klä ut sig” för sitt eget bröllop. Tittade på ”Fyra bröllop” i TV 4 i våras, det var ett enda långt spektakel av folk som klädde ut sig till 1800-talsdamer och raggare. Instinktivt vill jag bara springa in på de där festerna och oberäkneligt som ett barn skrika ”SLUTA!!!” så det ekar och har sig.

I övrigt tycker jag Jenny och Niklas är ett förträffligt par.

De känns väldigt stabila.

Stabila som i ryggsäckar med många fack, skaljackor och stenålderskost. Om ni fattar vad jag menar.

Hej hej,

läste min begåvade kollega Jon Forslings intervju med Sanna Bråding. Mycket kan sägas om Sanna Bråding. Till exempel att hon har en väldigt afrikansk stil. Jag vet inte om jag gillar det eller inte. Det känns det mest som att hon går utklädd hela tiden. Som Roger Pontare.

Skitsamma.

Hon säger väldigt bra saker i den här intervjun. Bland annat det här:

– Jag har alltid varit en svart-eller-vitt-människa, och allt är i grunden samma sak. Oavsett om det yttrar sig i sex eller spel eller shopping eller sprit.

Hur menar du då? Vad är saken? 

– Vi föds med bubblor inom oss som vi ska fylla, saker som skadade oss i barndomen. Tonårstiden är den tiden då vi har chansen att fylla dem med vår egen självkänsla. Men om man tvingas att bli vuxen för tidigt får du aldrig chansen att vara tonåring, och då fyller du inte de här bubblorna. Då hittar du på andra sätt att skapa en fejkad självkänsla.

De där bubblorna. Gud vad jag kämpat med att fylla dem genom åren. Med kärlek, med sprit, med mat, utan mat, med en kurs i tai chi och en annan i yoga. Det har varit en ständig strävan efter NÅGONTING som ska göra allting bra, något som ger ro.

Men jag har slutat nu.

Det är bara att acceptera att de alltid kommer att finnas där. Alltid göra ont. Men de får vara där bara. Som nån svanktribal eller gammal navelpiercing.

Allvarligt talat, hur fan kan Seal och Heidi Klum ALLTID vara på semester? Och hur kan de vara så där lyckliga? De har ju varit ihop i femtio år nu? Det finns en osund hinna över det här, över strandpingisen, skratten i liftarna i Alperna, de tillfredsställda barnen och det där ständiga hånglandet i tid och otid. Det KAN omöjligt vara så bra som det ser ut.

Har de en liten liten familj till i källaren måntro?

… Malin ringde mig häromdagen och frågade vad jag gjorde och jag bara ”laddar ner Seven Elevens produktinfo”. Malin bara: jaha och fortsatte prata om något annat.

… Malin lever efter devisen att kalorier bara får tuggas. Dryck är uteslutet.

… En gång när Malin och jag delade en taxi mitt i natten från redaktionen när den låg vid Globen och jag pekade på Muffinsfabriken och bara ”har du ätit deras chokladmuffins?” och Malin bara ”du, jag flyttade granne med Muffinsfabriken, sedan gick jag upp nio kilo”. Sedan var det tyst i bilen.

Så här vill jag att livet är när jag är vuxen på riktigt:

– Vill ha hittat en hudvårdsrutin som passar mig perfekt. Det ska vara produkter som är så bra att det känns som att GUD själv klivit ner från himlen och gjort vin till ögonkräm just för mig, typ.

– Vill ALDRIG dricka mig snubbelfull och vakna med någon patetisk minneslucka, bara ”hjälp hur kom jag hem igår och varför ligger det en baltisk man i jeansshorts i fotändan?”

– Vill integrera ingefära i vardagslivet.

– Vill uppskatta en fin utsikt och ”någonting gott att dricka” dvs jordgubbste eller någon sur rabarbersaft.

– Ha vänner som mejlar/smsar om smarta, roliga saker men inte för ofta.

– Klara mig utan svart kajal!!!

– Och hälsan då. Den suktar man ju efter.

Kommer inte på mer just nu.

Och så ska vi bildsätta den här rubriken och hur ska vi göra det då? Någon som funderar kanske?

Så har tankarna gått kring den här lilla ”puffen” på nätet och de lyckades ju verkligen hitta någon som signalerar FUNDERSAMHET. ”HMMM, vad ska jag jobba med? Jag har så svårt att BESTÄMMA MIG!” fullkomligt SKRIKER bilden.

En webbredaktör har alltså gått in på en bildbyrå och sökt på ”fundersam” eller liknande och så dyker det upp några hundra bilder på människor som ser fundersamma ut. Det finns, som ni ser, ingen naturlig fundersamhet över den här tjejen över huvud taget, hon har bara posat lite stelt med ett pekfinger vid munnen och ”klart – nästa pose”.

De här bildbyråernas spånmöten måste vara helt sjuka:

”OK! Nu har vi en liten lucka i arkivet här: en bild på en man i medelåldern som ser nyskild ut, det ska se ut som att han har tröstsupit och kollat porr i MINST fem veckor, fixar du det Roffe?”

”Och Anna, jag tänkte att du tar tag i det här med hungriga fattiga pensionärer som är på gränsen till att börja äta kattmat. Jag tänker mig två desperata och hålögda typer. Gärna med något stickat på sig”

”Rolf! Du tar semestersex! Avslappnat ska det vara! Gött liksom. Ta med något vinglas eller något sånt skit så man ser hur jävla härligt det är att knulla när man är ledig”

I går kastade jag mig på soffan och tittade på ”Sluten avdelning”. Dissade Christoffer Röstlunds förslag om att dricka öl för att se en dokumentär om psykvården. Hej, upplyftande vardag!

Nej, allvarligt – se den! Att det fortfarande finns en skam över psykisk ohälsa är åt helvete. I går marscherade en grupp människor – ångestparaden – genom Stockholm, tillsammans för en attitydförändring, för att ”lyfta fram psykisk ohälsa ur mörkrets och skammens garderober”. Nu är jag – tyvärr! – ingen människa som ställer mig i en parad oavsett om det gäller sopskatt eller minkarnas rätt i samhället.

Jag skriver det här i stället.

Jag minns för två år sedan. Det var stekhet sommar och jag satt i väntrummet utanför min psykiater för första gången. Jag hade gömt mig i en bylsig svart hoodie och min enda önskan var att jag inte skulle stöta på någon gymnasiekompis eller någons pratglada mamma. Antagligen drog jag mer uppmärksamhet till mig där jag satt med luvan dragen över huvudet och okontrollerat skakande ben än om jag bara dragit på mig en sommarklänning och smajlat åt alla som klev in i receptionen.

Att jag satt där var ett misslyckande, tänkte jag. Jag hade tappat kontrollen över mig själv. Allting var bara svart. Kanske var jag galen, tanken slog mig ofta. Tänk om jag är galen. Jag får inte vara galen. Galengalengalen. Och det blev inte bättre av att psykiatern började skriva ut antidepressiva. Då hade jag ju något fel. Kanske inte GALEN, men lite … smågalen?

Jag minns att jag skrattade alldeles för högt och sa:

– Va? Vem? Jag? Nej, alltså SÅ farligt är det inte, HAHA!

Det var så farligt. Jag behövde den här hjälpen.

Och när jag motvilligt skulle hämta ut medicinen på Apoteket. Herregud. Jag hade hellre köpt sju gravidtetstest och femton liter glidmedel. Jag tyckte att tjejen i kassan tittade på mig med undersökande blick, för att liksom scanna av hur deprimerad jag var.

Nu var det just deprimerad jag var – jag har inte fått en diagnos som jag måste dras med resten av livet och jag inser att det är sjuttio resor värre, det vill jag understryka.

Hur som helst: så småningom bestämde jag mig för att det här inte är någonting jag tänker skämmas över. Jag tänker prata om det precis som folk ojar sig över en långdragen förkylning, hantverkare som bara sitter och röker hela dagarna eller långa telefonköer till Telia. Jag har mått väldigt dåligt. Men jag tog tag i det, jag kunde inte göra det på egen hand, jag fick hjälp, jag tog mig igenom det jobbiga, jag är fortfarande svajig, jag äter fortfarande medicin, skillnaden är att jag inte skäms.

Skammen blev en seger till slut.

Och det här är jag så otroligt stolt över.

Och det har man så jävla rätt att vara.