Åt oxbringa till lunch. Är ju ”vegetarian” men inkluderar:

Fisk

Skaldjur

Kyckling

Bacon

Korv (när jag är full)

Köttbullar (inte köp)

Allt kött som är tunt skuret, i synnerhet salami

Och nu även oxbringa

Ja va fan.

Det är Sanna Nielsen där på bilden. Kramgo ser hon ut, som Tjorven, man vill nypa hennes kinder. Baka kanelbullar åt henne som hon kan trycka in, ugnsvarma med mjölk. Säga ”sätt dig ner” och klappa på golvet framför sig och fläta hennes hår medan hon fortfarande tuggar. Hur som helst.

Min mamma förpestade min tillvaro med Svensktoppen när jag var yngre. ”Hon är bara ELVA men toppar vår lista för 456 veckan på rad”, skrek Kent Finell om Sanna Nielsen. Då skruvade mamma ner volymen på radion – för att göra allt mer dramatiskt – tittade på mig och frågade ”kan du fatta att hon bara är ELVA ÅR!?”. Och jag minns att jag begrundade det här. Att Sanna Nielsen bara var elva år. Men jag tyckte inte det var någonting konstigt med det.

Men folk stötte och blötte verkligen Sanna Nielsens ålder.

Min moster har en frisörsalong där jag brukade sitta i de starka hårfärgsångorna, läsa Svensk dam och titta på när tanterna fick sina permanenter lagda. Där var det alltid ett jäkla surr om Sanna Nielsen och att flickan, herrigu, BARA VAR ELVA ÅR!

Hela min uppväxt var Sanna Nielsen elva år. Hon var aldrig tio, aldrig tolv – utan hon hoppade direkt från elva till 20-någonting.

Och se nu! Se på den där rubriken! ”Jag tror hon är elva år här” säger Lotta Engberg.

No shit.

I fredags var fotografen Margareta och jag hem till Agneta Sjödin.

Vad jag kan minnas har vi bara råkats på Let’s dance en gång tidigare. Nu stod hon i sin garderob och rotade när vi klev innanför dörren i Nacka. Hon hade shorts och linne på sig. Som hon ALLTID har i Fångarna på fortet. Man sneglade lite över axeln på henne i tron om att en kakiklädd Gunde kanske skulle jogga omkring där inne men det gjorde han ju inte.

Agneta stod med två klänningar i händerna och såg villrådig ut.

– Vilken ska jag ta? frågade hon.

Den ena var grå och den andra var den multifärgade historien hon har på sig på bilden ovan. Det blir vackrare på bilderna med den färggranna sa fotografen och Agneta bytte om hastigt. Det som sällan slår en när man sett Agneta i rutan år ut och år in är hur vacker hon är. Det såg man nu. Agneta Sjödin har åldrats med värdighet. Hon har druckit grönt te och varit mån om sin kropp. ”Generna” säger hon snabbt när jag tar upp saken.

Vi pratar om ett och annat och slutligen kommer vi till det här med män. Agneta suckar. Hon har kämpat sig igenom en kris efter att det tog slut med Peter. Hon har fortfarande inte återhämtat sig, berättar hon. Sedan tittar hon på mig och fotografen:

– Är ni singlar? Hur går det för er?

Fotografen berättar att hennes pojkvän flyttat till Norge, att det är tungt men att de ska försöka ändå.

– Livet brudar … det är fan inte lätt, säger Agneta och skakar på huvudet.

Och då känner jag hur mycket jag GILLAR Agneta.

Hon är en fin människa.

Några konstiga grejer bara:

Att beställa kläder från katalog? Basplagg i 48 olika färger?

Att vara ihop med någon kille som är ”musiker” och hoppas på att han ska skriva nån låt om en?

När man var liten och iväg på skol/fotbollsresa och sov en god natts sömn på ett liggerunderlag som var vadå en centimeter tjockt?

Att man hade växtvärk? Haha, bara ”nej jag ka inte komma på träningen i dag, jag har växtvärk”.

Det är ju söndag och allt så jag tänkte att ni som läser skulle få känna er lite bra. Och det vet ju alla att man alltid känner sig bättre när någon annan är eländigare än en själv.

Varsågoda!

– En gång efter ett besök hemma hos en ex-killes föräldrar råkade jag komma över en bunt fotografier på hans ex-tjej och han när de var på någon resa tillsammans. De bilderna stal jag. Hade dem i min garderob för att titta igenom emellanåt och konstatera att hon inte var så jävla snygg ändå.

– En gång gjorde jag slut med en kille genom att helt sonika sätta mig och hångla med en annan kille framför ögonen på honom.

– En gång var jag så avundsjuk på en kompis parfym att jag sprutade ut halva flaskan genom fönstret. Jag var 22. Haha skoja, jag var väl tio.

– En gång bet jag min mamma så hårt hon var tvungen att ta en stelkrampsspruta.

– En gång skolkade jag från skolan med ursäkten att min mormor hade cancer och skulle dö vilken sekund som helst. Egentligen var hon frisk och jag gick till kafé, åt berlinermunk och rökte.

I går satt jag vid en bänk på Mariatorget och åt en Seven eleven-glass. Det var 50 grader varmt och en gubbe med starköl, mjukslitna jeans och ryggsäck slog sig ner bredvid mig.

– Du är en stilig tjej du. Elegant skulle jag säga. Sånt ser jag på håll vettu.

Fint sagt av honom ändå med tanke på att jag såg ut ungefär exakt så här. Minus tatueringar så klart.

Sedan rabblade han – något osammanhängande – upp allt han kunde om Stockholms historia och jag nickade och sa ”JAHAJA”.

Det tog typ tjugo minuter.

Sedan tog han starkölen mumlade något om att han skulle ”träffa en polare” och hasade i väg.

HA! MIG KUNDE HAN MINSANN INTE SKRÄMMA BORT!

Min kompis succémiddag i går kväll. Korv, saltgurka och rosé.

Haha, lite som något en fyllgubbe skulle kunna peta i sig ”när frun är borta”.

Sedan Aftonbladetredaktionen flyttade från Globen in till Kungsbrohuset har mitt sushiintag minskat drastiskt.

I stället har jag ätit en deppig tonfisksallad fyra dagar av fem (femte har jag haft med mig en omelett i en matlåda och då har Niklas Strömberg alltid spänt ögonen i mig och sagt att ”man inte KAN ha omelett med sig i en matlåda. Omelett ÄR inte matlådemat det måste jag ju FATTA herregud”).

Syltor häromkring jag inte är speciellt förtjust i:

Vapiano: Jag hatar känslan efter man har ätit pasta. Jag är hellre magsjuk och kräks i en hink än har pasta i magen. Allvarligt. Jag älskar pasta, men jag klarar det inte.

Någon libanesiskt ställe jag inte kan stava till: Här får man bara röror! Man får välja en grundröra och sedan ett gäng röror till den. Och för +15 spänn så får man ”veckans” röra till det. Man ska vara väldigt förtjust i röror för att äta här.

Steam: Christoffer Röstlund-veganer trampar hit, köper geggiga dumplings och märkliga soppor med innehåll som påminner om akvarieprydnader.

Burger King/Max/Mcdonalds: Nej. Står inte ut med tanken på om man skulle bli överkörd på Vasagatan och så var ens sista måltid något ”meal” av något slag.

Griffins: Det här är egentligen bara annonskavajernas tillhåll. Slaskiga journalister har inte lika mycket ”rätt” att vara här och får därmed bara gå hit om det är ”något speciellt”, typ någon som ska tackas av eller så.

Blekholmen: Hit SKA journlisterna gå. Hit går Jan-Olov Andersson, Jens Petersson, Markus Larsson och Oisin Cantwell i samlad machestertrupp och äter fläsk av olika slag.

Sylta jag är förtjust i:

Serrano: Malin har coachat mig till det här stället. Jag vet att ni i Sverige har botaniserat i texmex i och med era fredagsmys hur länge som helst, men det har vi inte på Åland!!!* Där lärde vi oss att tortilla betyder mjukt och inte hårt skal för något år sedan! Därför är det här stället väldigt exotiskt och Malin har lärt mig att man ska beställa en burritoskål. Det innebär maximalt med jalapenomat för 79 kronor.

* Första gången jag åkte till Thailand hade jag i princip aldrig (!) varit i kontakt med tacos över huvud taget. Vi bodde på samma hotell som författaren och feministikonen Mian Lodalen. En kväll frågade hon mig vart vi brukade gå och äta och jag svarade att det fanns ett mexikanskt ställe en bit bort. Hon skrattade hånfullt och tittade på folk med en blick som sa ”hör upp allihopa!” och så sa hon, alldeles för högt, ”GÅR NI UT OCH ÄTER FREDAGSMYS NÄR NI ÄR I THAILAND???”. Det här är en väldigt traumatisk upplevelse och om jag någon gång har skämts för mitt ursprung så var det vid det här tillfället.

Redan i går kväll fick jag ett mms av kvällsjobbande Malin med den här texten från Alex Schulmans lista i dagens tidning.

Jag ringde upp henne direkt.

Malin: – Fatta hur stort!

Jag: – Har jag en diagnos?

Malin: – Jag visste att du skulle haka upp dig på det där.

Jag: – Allvarligt, du känner mig bra. Skulle jag kunna ha en diagnos? Jag vet inte själv. Herregud, jag har säkert en.

Malin: – Nej Zandra, ingen som har rosor på kuddarna hemma hos sig har en diagnos. Ta fasta på det där med morgondagens stora stjärna i stället.

Jag: – Jag skulle kunna vara schizofren!!!

Äsch, det här med att vara lite lätt ångestlagd är inge bra. Går ofta på gatan och kommer att tänka på något som grämer mig. Något jag sagt eller gjort – kan vara för flera månader sedan.

Och när tanken blir för jobbig säger jag – HÖGT – för mig själv ”NEJ NEJ NEJ” eller bara väser ett ”men förihelvete”. Folk vänder sig om och undrar vad man har för problem.

Alltså. Vill ju inte vara DEN människan.