Jag fattar ärligt talat inte hur Niclas Wahlgren står ut. Det här med att han och Lailas ex-man Anders Bagge ska vara så himla GODA vänner.

Det värsta jag vet är ex.

Killen jag är tillsammans må ha en klase tjejkompisar, beundrare, vad fan som helst – fine, det är väl bara roligt!

Men jag har så otroligt svårt med att den jag är kär i har haft tidigare relationer. Tjejer han varit minst (?) lika betagen av. Det är ju hyckleri alltihop, kan jag tänka. Här sitter vi. Men jag är utbytbar. Kanske inte just nu – men för bara något år sedan satt han här med någon annan och tänkte att just den relationen var det bästa, det finaste som hänt. Att just DE TVÅ skulle vara för alltid.

Jag frågar alltid om ex-flickvänner. Fiskar efter information som jag egentligen inte vill ha.

– Hur var hon? Bråkade ni mycket? Om vad? Hur gammal var hon? Hur var hennes vänner? Hennes föräldrar?

– Vad gjorde ni tillsammans? JAHA resor? Vartdå? Hur länge? Vilka hotell?

– Var du jättekär? På en skala från 0 till 10 ungefär hur kär?

Jag kartlägger lika noggrant som Leif GW när han ska lösa avdankade mordgåtor. Ju mer jag vet, desto sämre mår jag. Samtidigt är jag plågsamt medveten om hur sjukt det här är.

”Du får väl bli ihop med en ohånglad fjortonåring om det nu är ett sånt stort problem” säger min kompis oförstående. Och där sätter hon fingret på paradoxen, för det finns ingen logik i det här över huvud taget – samtidigt som jag dras med ex-problemet vill jag fortfarande ha en erfaren kille som inte är rookie på det här med kärlek och bara ”JAHA, man ska säga att man älskar varandra FLERA gånger? Jag trodde det räckte med att man sa det en gång? Vad vet jag, jag har aldrig varit ihop med någon”. Alltså nej.

Trodde aldrig – ALDRIG – att jag skulle avundas Niclas Wahlgren.

Men det gör jag.

Jag blev så jävla upprörd nyss när jag kom att tänka på ungarna som jag var barnflicka åt 2003.

De två yngsta åt i princip bara rostmackor med nutella. Ingen höjdarkost, men det här var vad föräldrarna beordrade mig att ge dem och jag var 16, alldeles för många mil hemifrån och längtade mest efter min egen mamma och var rätt nöjd bara de här bortskämda ungarna inte gnällde i tid och otid.

Första morgonen jag var ensam med barnen klev jag upp i gryningen och bredde mackorna. Ställde fram dem med ett glas mjölk på köksbordet och gick för att väcka barnen. Jag minns att jag kände mig väldigt moderlig när jag ställde mig i dörröppningen till sovrummet och betraktade de små liven där de låg i våningssängen och sov.

”Hyvää huomenta” viskade jag i lillkillens öra och la handen på hans varma rygg. Bestört ryckte han till, blängde på mig och vände sig om i sängen. Hans syster däremot studsade ner från överslafen förbi mig och in i köket.

Där ställde hon sig och glodde på mina rostmackor med avsmak. Vägrade sätta sig ner trots att jag drog ut stolen. Samma procedur upprepades när hennes brorsa behagade släpa sig upp. UNGARNA ÅT INGET PÅ HELA DAGEN!!!

När väl föräldrarna sent på kvällen kom hem från sina viktigpetterjobb förklarade jag situationen, nej deras barn har tyvärr svält sig i dag och jag har inte kunnat göra någonting åt saken. De lade pannorna i djupa veck och till slut frågade pappan ”om jag skurit rostbröden som trianglar?”.

EH NEJ? Varför skulle jag?

Men det var problemet! UNGARNA SKULLE HA SINA ROSTMACKORNA SKURNA SOM TREKANTER. Efter den dagen slukade de sina rostmackor.

Jag blir galen när minns det här. Vansinnig! Det kliar!

Jag har redan hunnit bo ihop med två killar. Det är ju patetiskt egentligen. Chansen för att två människor ska pussla ihop sina vitt skilda liv, samsas om tidningsprenumerationer (”det får inte bli så mycket papper”), porslin och toalettstädning och det blir RÄTT är ju minimal. Speciellt om man är 19. Och det har ju gått käpprätt båda gångerna.

Samtidigt har jag älskat det. Jag kan fortfarande älska tanken på att man bygger upp någonting gemensamt. Att man vågar bestämma sig för att just den här människan vill jag ha bredvid mig när väckarklockan ringer vareviga morgon. Du får se mina dåliga sidor om jag får se dina. Ja, jag blir svartsjuk på dina ex-flickvänner men det är okej. Jag kan ta att du alltid smular så förbannat när du brer knäckebröd på köksbänken. Nu ger vi oss in i det här, nu satsar vi, går det åt helvete så är i alla fall den där tavlan min, men det får det inte göra, det får inte gå åt helvete, säg att det inte går åt helvete. ”Det gör inte det”.

Sedan gör det ju oftast det.

Speciellt om man som jag gjorde första gången inte kommer hem på nätterna och hittar på idiotiska lögner om var man har varit för att försöka rädda en relation som redan är trasig.

Då slutar det med att alla ens saker ligger kastade i en stor hög på golvet när man försöker öppna dörren ljudlöst klockan tio på morgonen en söndag. Då får man ta anklagande blickar och sedan hjälper det inte hur många gånger man svär för sig själv när man inser att man bränt något som en gång i tiden var självklart och fantastiskt.

Men jag vågade i alla fall.

Jag älskar gymmet. Har gjort sedan jag 16 år och insåg att nej, varken aerobic, step-up eller spinning är någonting för mig. Jag vill bara lyfta grejer. Satsar på luciapokalen (eh nej!!). Gymmiljö är i alla fall min favorit, skulle kunna bo där. Ha nån filt och bädda ner mig på träningsbänk, somna till eurodisco.

Ibland kommer jag in i perioder där jag kämpar lite för mycket på gymmet. Som i morse när jag lassar på drömvikter till mina frivändningar. Haha, finns inte en chans att jag skulle få upp stången ovanför huvudet, men en gammal PT:s mantra ekar i huvudet: ”du orkar 60 procent mer än du tror”.

Känslan när man sedan lyfter stången, inbillar sig att det SKA gå, och man blir tvungen att inse att det absolut inte går, inte ens med en jävla vilja, det är FYSISKT omöjligt. Den är jobbig.

Men jobbigast av allt är när man måste lunka skamset och byta ut vikterna mot några lättare.

Aldrig känner man sig mer dum.

Gårdagen var ärligt talat en helvetesdag. Började med att skära sönder tummen på rakhyveln så duschen var ett blodkaos, var oinspirerad på jobbet, min sportbehå gick sönder på gymmet och lägg till det faktum att jag inte kan laga mat, men ändå kämpar ihop något äckligt på kycklingfärs (märkligt produkt).

Det negativa med att ha pratat vitt och brett om min depression och den ständigt återkommande sysselsättningen att självmordsgoogla för något år sedan är att jag numera aldrig kan ha en dålig dag utan att någon ringer och skriker om ”hur det är, EGENTLIGEN???”.

Hur som, i dag är det fint. Ska jobba på ”Allsång på Skansen” med Malin.

Nu måste jag ringa upp alla jag känner och be dem titta om de ser mig i publiken och lova att vinka till kameran.

Skojar nu, haha.

I går publicerades det i kvällstidningsvärlden evighetslånga dokumentet ”Jakten – på ett svar” om alla turer med Littorin.

Det här roade jag mig med till frukosten i morse och skrattade högt för mig själv när jag såg det här. Kort bakgrund: Littorin har meddelat sin avgång och Aftonbladets reporter Mattias Carlsson och fotografen Urban Andersson tar rygg på honom efter presskonferensen. Det blir en hetsresa till Stockholm som skildras så här:

Det här kan vara det roligaste som någon skrikit på Visby flygplats någonsin. Pigge Werkelin är alltså en man vars familj dog i tsunamin och han blev något av en ”sorgprofil” i pressen, han är även entreprenör, bygger en jävla massa stugor och ”Gotlänningarnas ansikte utåt”. Jag har intervjuat honom när jag jobbade på Ålandstidningen då var han på Åland för att sprida sin entreprenörsanda, han har ett fast handslag och verkar vara en god människa. Om han vore på det humöret skulle han antagligen kunna lura sig till en jävla massa saker av folk.

Att Urban Andersson i panik tänker att det faktum att han känner Pigge Werkelin ska ge honom VIP-behandling på flygplatsen på Gotland – det är alldeles alldeles underbart. Det bästa? Att han kom på planet!

Haha, som att man åker till Göteborg och skriker att man känner Lasse Kronér för att få särbehandling!

Kate Moss har gift sig och herregud. Man kan ju skrikgråta för mindre. Vackra människor bland ungar och blommor. Friar väl till någon nu?

Saker jag funderar på nu när det är söndag och allt:

– Vaknade i morse och efter en snabb titt i min väska var jag på det klara med att mitt smink var borta. Och mina sminkborstar!!! Efter snabböverslagsräkning sminkborstar för sammanlagt 1700 spänn (!!!!!!!!!!). Fick intala mig själv att det bara var världsliga saker. Kunde ju ha tappat framtänder eller något ännu värre. Hade ändå en konstig känsla, jag lämnar inte saker efter mig. Har trauma sedan tonåren då nån telefon eller plånbok var spårlöst försvunna direkt man druckit päroncider och har sedan dess hållit krampaktigt i allt jag äger. Hittade sedan sminkväskan som jag tydligen gömt på en köksstol. Så jävla stolt över mig själv, ”har ordning” osv.

– Att vara full är ett sånt jävla luftslott. I alla fall för mig. Det som händer är att jag blir tyst och koncentrerar mig på att inte vara full. Så ovärt.

– Alltså det här med att folk sexchattar??? Bara ”hej sexy vad har du på dig?” eller vadå?

– Sommarkläder. Orkar ej. Förr i världen kunde jag också ”ta något somrigt”. Klarar inte det längre. Vill bara ha ett svart lakan på mig.

– Att jag höll om en kille i nån bar i går. Och att Malin bara: ställer sig och smygtar en bild? Så sjukt.

Malin och jag har antagligen pratat 560 gånger om följande scenario: man är på en dejt eller i någon annan ”känslig situation”, ramlar omkull, bryter armen, skyndar sig upp, den man är med frågar ”gick det bra?” och man bara ”Ja, herregud ja, ingen fara på taket!!”, egentligen håller man på att dö av smärta men vägrar låtsas om det. Man genomlider kvällen och ringer sedan ambulans.

Ja så i går då. Vad händer inte när vi hastar fram på en grusgång i Humlegården?

Jo, Malin snubblar och faller handlöst, raklång. Ligger på marken, lyfter blicken och säger ”Zandra det här hände inte nu”. Hennes smalbenet är bara någon blodig historia, det kommer en taxichaufför som ska ”kolla läget” och tipsa om att spruta på parfym, man bara: nej?

Så vad gör Malin? Jo, hon plockar fram en servett, torkar av det värsta och går och dricker vin. Så klart.

Älskar henne hejdlöst.

Okej så en vän berättade att hon funderat på att bli av med en kille hon hängt med ett tag men hon vet inte riktigt hur. Så har hon kommit på den briljanta idén: hon ska skicka en brevduva.

När killen ringer och frågar om de ska ses så ska hon bara säga ”eh, alltså… har inte brevduvan kommit fram än?”. Alltså haha, ska det flaxa in en Burger King-gödd duva i hans lägenhet i innerstan med nån lapp. Orkar ej.