Träffade då Ninna i går. Vi pratade livet och män och suckade och sa ”vad vackert Stockholm är ändå”.

Sedan kom vi in på det här med att jag hade en hund när jag bodde på Åland. Tydligen är det svårt för folk att ta in. Lika förvånande reaktioner varje gång. Jag antar att jag inte inger ett så djurvänligt intryck. Eller så skrattar folk bara vid tanken på att jag skulle hålla lyckas hålla hundstackaren vid liv.

Ninna: – Men vadå? En hund som du GICK UT med?

– Ja, allt annat vore väl rätt konstigt.

Ninna: – Alltså … när du var bakfull också?

Nej då brukade jag kasta ut henne från balkongen och låta henne löpa fritt i några timmar i centrala Mariehamn. Haha. Nej.

Vad är det för kronisk jävla sjukdom jag har som gör att jag VARJE gång jag hällt i mig två-tre glas vin börjar ringa till folk? Varför kan jag inte hålla mig till sms som alla andra?

Åh, dessa patetiska samtal ”Heeej, jag ville bara prata lite”. Alltså ”PRATA LITE”!? Det gör man väl för fan inte en sund människa med ordnade rutiner halv tolv på natten en torsdagkväll?

Tänker att det går an nu när jag är 23 men kan ju fan inte hålla på så här när jag är 57.

Såg Micke Nyqvist i går förresten. Han såg ut att må bra. Skärgårdsbränna. En förlåtande skjorta som dolde begynnande semestermage. Men det där stripiga håret, det blir man inte sugen på att dra fingrarna igenom, direkt.