Jag blev så jävla upprörd nyss när jag kom att tänka på ungarna som jag var barnflicka åt 2003.

De två yngsta åt i princip bara rostmackor med nutella. Ingen höjdarkost, men det här var vad föräldrarna beordrade mig att ge dem och jag var 16, alldeles för många mil hemifrån och längtade mest efter min egen mamma och var rätt nöjd bara de här bortskämda ungarna inte gnällde i tid och otid.

Första morgonen jag var ensam med barnen klev jag upp i gryningen och bredde mackorna. Ställde fram dem med ett glas mjölk på köksbordet och gick för att väcka barnen. Jag minns att jag kände mig väldigt moderlig när jag ställde mig i dörröppningen till sovrummet och betraktade de små liven där de låg i våningssängen och sov.

”Hyvää huomenta” viskade jag i lillkillens öra och la handen på hans varma rygg. Bestört ryckte han till, blängde på mig och vände sig om i sängen. Hans syster däremot studsade ner från överslafen förbi mig och in i köket.

Där ställde hon sig och glodde på mina rostmackor med avsmak. Vägrade sätta sig ner trots att jag drog ut stolen. Samma procedur upprepades när hennes brorsa behagade släpa sig upp. UNGARNA ÅT INGET PÅ HELA DAGEN!!!

När väl föräldrarna sent på kvällen kom hem från sina viktigpetterjobb förklarade jag situationen, nej deras barn har tyvärr svält sig i dag och jag har inte kunnat göra någonting åt saken. De lade pannorna i djupa veck och till slut frågade pappan ”om jag skurit rostbröden som trianglar?”.

EH NEJ? Varför skulle jag?

Men det var problemet! UNGARNA SKULLE HA SINA ROSTMACKORNA SKURNA SOM TREKANTER. Efter den dagen slukade de sina rostmackor.

Jag blir galen när minns det här. Vansinnig! Det kliar!