Jag älskar gymmet. Har gjort sedan jag 16 år och insåg att nej, varken aerobic, step-up eller spinning är någonting för mig. Jag vill bara lyfta grejer. Satsar på luciapokalen (eh nej!!). Gymmiljö är i alla fall min favorit, skulle kunna bo där. Ha nån filt och bädda ner mig på träningsbänk, somna till eurodisco.

Ibland kommer jag in i perioder där jag kämpar lite för mycket på gymmet. Som i morse när jag lassar på drömvikter till mina frivändningar. Haha, finns inte en chans att jag skulle få upp stången ovanför huvudet, men en gammal PT:s mantra ekar i huvudet: ”du orkar 60 procent mer än du tror”.

Känslan när man sedan lyfter stången, inbillar sig att det SKA gå, och man blir tvungen att inse att det absolut inte går, inte ens med en jävla vilja, det är FYSISKT omöjligt. Den är jobbig.

Men jobbigast av allt är när man måste lunka skamset och byta ut vikterna mot några lättare.

Aldrig känner man sig mer dum.