Det är rätt så klassiskt egentligen. Min kompis är singel och har träffat en kille lite nu och då. Mest sena kvällar. Typ torsdagar klockan 22.40 när det råkar passa honom.

Han är inte bra. Alltså han är varken särskilt rolig, snygg eller besitter några andra kvaliteter som skulle rättfärdiga att hon över huvud taget ligger med honom. Men det gör hon. Varför?

För att han med jämna mellanrum visar tydligt att han INTE vill ha henne. Han svarar inte på sms på flera dagar och när de väl träffas så kan han varva någon slags charm med att vara riktigt taskig om han är på det humöret.

Och det här gör ju förstås att hon vill ha honom.

Trots att hon fattar att hon inte borde.

Så samtal med henne numera låter ungefär så här:

– Jag ska aldrig mer prata om XX i hela mitt liv, men jag måste bara säga en grej som han gjorde när vi träffades sist.

– Okej, nu är det ABSOLUT sista gången jag nämner den här jävla douchen någonsin, men…

– … och en gång sa han exakt en sån sak. Och EH VARFÖR sitter jag här och pratar om honom för?

– Den festen? XX ska också dit. Råkar jag veta. ”Råkade” jag kolla upp på Facebook. VAD FAN GÖR JAG DET FÖR?

Gud. Besattheten och självhatet som kommer med den här typen av killar kan förvandla vilken harmonisk och balanserad människa som helst till ett vrak.