I kväll har jag:

Brutit ihop. Dammsög och höll på när jag började gråta och blev sittande i köket och grät och grät och tänkte att nu, nu får fan den där kometen ta och komma. Jag orkar inte deala med mig själv och mina issues. Ska eländet aldrig ta slut? Ska jag ha det så här? Ska jag fortsätta skada mig själv? Hur länge ska jag drömma mardrömmar och vakna med panik? Jag är 24 snart och alldeles för mycket tid har gått åt till att kämpa för att det ska bli bättre. För att orka. Hitta mening.

Bad en stillsam bön till någon högre makt om att få återfödas som som en sorglös människa som gillar hästar, citronglass och har välvårdat hår.

Pratade med Malin. Jag undrar om hon inte utbildat sig till psykolog i smyg ändå. Hon säger så vettiga saker. Hon kan vända på allt så att jag kan se klart på det. Gick en promenad på söder. Stötte på Cissi. Samma sak med henne. Hur kan hon sätta ord på mina problem trots att jag knappt kan göra det själv?

Skyndade mig hem. Orkar inte bli våldtagen osv.

Drack te. Det ultimata beviset på att jag inte mår riktigt 100. (”Men drick ditt kaffe då som om du jobbar på nåt kommunkansli” säger Malin).

Och nu känner jag mig tömd och trött, men ändå.

Katastrofen är över.