Livet rullar på igen. Efter sjukdom kommer jobb, som jag brukar säga.

I morse när jag åt frukost kom jag att tänka på Carolina Gynning.

När hon träffade den här innebandyspelande smilfinken hon hänger med nu för tiden så bytte hon ju livsstil. Från att ha vrålat sig omkring, clownsminkad, på Stureplan om nätterna med ett par liter champagne och gudvetvilka kemikalier i kroppen så bestod hennes nya tillvaro av milslånga löprundor i tajts med neondetaljer och ipod kopplad till olika kroppsdelar om vartannat. Utöver skenandet innebar det nya livet ”en naturlig look” och dessutom gjorde hon en stor grej av att nu, nu för tiden äter hon minsann en stadig frukost.

Frukost har varit ett viktigt inslag i mitt liv. Jag är den första som ställer mig och i sann Gunde Svan-anda proklamerar vikten av en skål havregrynsgröt på morgonen. 

Därför kan jag bli provocerad, nästan lite stött av det som Gynning kallar en ”stadig” frukost.

Hon åt ett finncrisp och en banan. Och då kan man ju tänka att hon skämtar. Men nej. Det gör hon inte. Hennes stadiga frukost ÄR ett torrt finncrisp och en banan.

Fy fan säger jag bara.

Hon må påstå att hon har en ”naturlig look” trots att hon har tre deciliter lipgloss, TROTS att läpparna fullkomligen dryper – DROPPAR – av glans. Fine. Det bryr jag mig inte om.

Men fy fan för Carolina Gynning och hennes stadiga frukost.