Någon gång i ett kommentarsfält i en blogg där jag vände in och ut på livet för några år sedan var det någon vettig människa som skrev att man ska vara glad över att man är en upp-och-ner-människa.

Att ömsom lipa ömsom stirra rakt in i en vägg i några veckor KAN vara värt om man sedan får uppleva topparna – RUSET när man mår så otroligt bra.

Som nu! Jag skulle kunna pussa alla tjuriga gubbar på tunnelbanan, ta deras bistra ansikten mellan mina händer och titta dem i ögonen och säga DU är också värdfull. Jag skrattar åt att jag spiller kaffe över armen för vad spelar det för roll när alla är så vackra! Mina kollegor! De är fan de finaste människorna som finns. Jag vill bjuda hem allihop, se alla samlade i mitt vardagsrum och låta dem bli småfulla och härliga och sedan berätta noggrant för var och en hur mycket jag håller av dem.

Jag har så mycket energi. Jag skulle kunna måla om någonting! Gå en intensivkurs i klättring eller bara hoppa på en studsmatta i några dygn eller så.

Livet!