Ibland borde man tagga ner lite. Det står en godispåse på mitt skrivbord när jag kommer från lunchen. I dessa dagar kan den ju råka innehålla allt från gödselbomber till en förvirrad 30-åring som gått på ”jobb” eller så poppar det upp en liten Rickard Sjöberg-docka upp och det hela visar sig vara en pr-grej för ”Postkodmiljonären”. FAN VET! Man kan ju inte lita på någon nu för tiden så jag påbörjar utfrågningen direkt.

– Vem har satt påsen på mitt bord och varför?

Mina kollegor skruvar på sig.

Kollega 1: – Det var en man med ZANDRA målat med röd tusch över hela ansiktet. Han kom in och viskade ”sieg heil” och gick. Jag tror han försökte uttala det på åländska.

Jag: – …

Kollega 2: – Det var någon tjomme som skrek att han älskar dig och …

Jag: – Lägg av (stirrar stint på kollega 3).

Kollega 3 (rycker på axlarna): – Jag vet ärligt talat inte var den kommer ifrån.

Som någon paranoid dåre, nyrymd från avdelning 18 vänder jag mig om. Där sitter fler kollegor och tittar på mig. Jag läser av blicken på var och en.

Jag ber Christoffer Röstlund ta av sig sina hörlurar, pekar på påsen och frågar om han på något vis är inblandad.

– Ja just det, jag gav dig godiset jag fick på pressfrukosten för ”Smurfarna”. Varsågod!

Alltså… borde väl checka in på något vilohem i några år eller så.