Jag satt på flygplatsen i Riga i går och drack kaffe.

Har slutat dricka kaffe med mjölk nu. Det kanske inte låter så speciellt men jag har varit en människa som dricker kaffe med mjölk. Det har varit en del av mitt signum. Efter att folk har rabblat upp det vanliga om mig: att jag har konstig dialekt, jobbar på Aftonbladet och svär alldeles för mycket, då, om folk inte riktigt fattat mig då, om de inte kunnat sätta fingret på typen så att säga, då har man dragit till med ”och så dricker hon kaffe med hälften mjölk”.

Och nu har jag slutat. Dricker svart. Känner mig mer som en journalist då, om ni fattar vad jag menar (takfläkt, smutsvitt rum, skrangligt skrivbord och en mugg starkt svart kaffe).

Så i går satt jag då på flygplats och drack kaffe som smakade alldeles vedervärdigt. Jag tog en klunk, rynkade på näsan. Hade lust att ställa mig upp och gorma om vad ”det serveras för jävla rävgift på det här stället”, välta något bord och bli så där sinnnessjuk som tjejen i Bridesmaids blir på bröllopet. Ett utbrott som är alldeles för överdrivet och förutsägbart men folk har roligt åt det ändå bara för det står i filmbeskrivningen att det är en KOMEDI och om inte på det här viset, hur ska de då fylla sina sorgliga stormarknadssjälar med skratt?

Nu välte jag inget bord. Jag har inte så ”eldigt” temperament.

Samtidigt var det någonting bekant över kaffet. Det smakade äckligt men tryggt.

Så tittade jag på kaffeautomaten och fann orsaken.

Samma kaffeautomat som på jobbet!

Automaten som vunnit det inofficiella priset i världens asigaste kaffe!

Självklart.