Nu gör jag ungefär det värsta man kan göra i en blogg. Lägger upp bilder på barn. Det är så klart bara en begränsad skara människor i världen som fattar att de här är de vackraste ungarna som existerar. Typ min mamma, min styvpappa och några till.

I går hängde vi i alla fall på Gröna lund. Det är helvetet på många vis. Människor med magväskor och illasittande jeans som går omkring förvirrat och bär på bautakexchoklader, neurotiska mammor som skäller på sina ungar som om de fick betalt osv.

Men vi hade det fint ändå.

Min lillebror Emilio påminner mycket om min styvpappa Janne, väldigt mycket, så mycket att det är svårt att urskilja ett spår av min mamma i honom. Förutom i går kväll då när vi gått av Djurgårdsfärjan, då visade sig lite av min mammas tänk.

Emilio: – Pappa det här har varit en dålig dag.

Han: – Varför det?

Emilio: – Det fattar du väl…

Han: – Nej, det gör jag inte.

Emilio: – Men vi har ju inte KÖPT NÅGONTING!!!