Jag har drösvis med bilder på iphonen som aldrig riktigt passar att publicera i något sammanhang. Så nu kommer de här, alla på en och samma gång (som Gessle skulle ha sjungit).

Årets bönder dårå. I måndags slussades vi journalister ut till en idyllisk liten herrgård i Nacka, fick se de två första avsnitten, intervjuade bönderna och höll på. Jag gillade Fredrik. Han längst till höger. Beklagligt nog hade han dragit på sig ett gigantiskt munsår just inför den här dagen. Stackarn. Men annars, annars var han söt.

Min chef Ulrika Sjöblom kan eventuellt kvala in som en av Sveriges sötaste människor. Därför är det skönt att se att också hon har kämpat mot svullna kinder och bakfyllelook någon gång i tiden. Den här före-efter-bilden har någon redigerare fixat ihop.

När jag stod på Arlanda och slöbläddrade i tidningar fick jag syn på resetidningen Escape som hade rubriken Ålandsspecial på omslaget. Kul, tänkte jag och bläddrade fram sidorna med segelbåtar i motljus och röda solvarma klippor och – MIG? Jag har skrivit om att jag skulle vika ut mig i resetidning tidigare, men jag trodde den var finsk. Aja.

Min kompis Ninna är en fantastiskt härlig människa. Här spelar hon skivor på Debaser i ett par byxor som jag – trots att det gått ett par veckor nu – inte kan sluta tänka på. De är ju helt underbara, precis som Ninna dårå.

Vanessa Falk är Sveriges snyggaste kvinna. Punkt slut.

Det här är jag, en patetisk framför-spegeln bild, men den har en historia den här bilden. Samma kväll som den togs blev jag så jävla packad, drack drinkar och jag SKA INTE DRICKA DRINKAR för jag klarar inte av skiten. Senare på kvällen skulle TVINGA en kille att hångla med mig. Han sa väl nej 900 gånger ungefär? Fattar ni ångesten när jag vaknade iförd den där blomklänningen och sminket smetat över ansiktet dagen efter? Hur kan man göra så här mot sig själv? Hann tänka så långt att jag skulle hoppa ut genom fönstret, men det hade bara gjort historien ännu deppigare. Jag bor nämligen bara på andra våningen och hade väl knappt lyckats bryta ett ben 🙁

Min kille. Han är i LA och jag saknar honom så det gör ont. Allvarligt, det är på gränsen till fysisk värk. Att vara kär just nu är mest som att ha blivit drabbad av någon sjukdom. Vaknade i morse och kände att min säng var alldeles för stor och att det var något fel på mig. Att jag hade någon brist av något slag. Vore jag hypokondriskt lagd hade jag väl lommat iväg till vårdcentralen men trettifem olika prover senare skulle man bara kunna konstatera det jag redan vet. Jag är inte sjuk, jag är bara utan HONOM.

Det första jag gjorde i morse var att trycka i gång en video jag har på Iphonen där han skymtar förbi i typ två sekunder. I de två sekunderna kändes allting bra. Två sekunder. Gudarna ska veta att det inte är lätt det här med kärlek alla gånger.