Den väckte mycket känslor, den här bylinen. Jag fick höra att jag såg ut som barnbokfiguren Plupp och jag fick mejl från män som hette typ RaggarJohnny som undrade om jag ”ville ligga eller något” och en kompis menade att det gick att mäta min utväxt med linjal.

Min dåvarande chef Klas Lindberg muttrade kring den här bylinen. Han tyckte den var ”konstig”. Så jag blev beordrad att boka stylist och sminkös och alltihop och ställa mig i studion på nytt.

Men någonting gick snett. Väl i studion fick jag varken stylist eller sminkös, det var något med ”den ekonomiska situationen”. Så jag blev stående i studion rakt upp och ner med en energisk chihuahua till fotograf som bara ”det här blir grymt”. Jag försökte lite trevande fråga om jag inte skulle smeta på lite mascara i alla fall, men nej. Det skulle blir GRYMMA bilder menade hon.

Till saken hör att jag slitit nätter på Aftonbladet i över ett år. Snittat på ett paket ballerinakex per kväll, åtta koppar kaffe om dagen, ätit åt helvete oregelbundet och gått pliktskyldigt till gymmet men inte lyft en vikt för mycket i onödan.

Det blev den här bilden.

När jag fick se den här bilden höll jag på att börja gråta. Jag visade den för min chef Klas som bestört frågade var sminket och kläderna var. Jag rapade bara upp det jag fått höra, att det var något vajs med ekonomin.

”MEN DÅ FÅR VI TA DEN KOSTNADEN”, skrek Klas.

Och det är jag väldigt tacksam över, för allvarligt talat, bilden ovan är ju en deprimerad fembarnsmamma som fotats för kommande termins kurskatalog för att de sökande ska ”få ett ansikte” på läraren i korgflätning.

Så då styrdes det upp med stylist och jag fick mejla bilder på ”min stil” och det uppdagades att jag inte har någon stil. Det här är alltså den upphottade och photoshoppade versionen av mitt sunkigaste jag. Varje gång jag ser den mår jag lika dåligt, det är ju inte jag, det är någon blek vålnad med ”en stil”. Men ja ja, vem har sagt att man kan ha det roligt hela tiden?

Avslutningvis. Den första ”på plats”-bylinen som togs när jag började på Aftonbladet och bevakade Guldbaggegalan. Jag ser ut som en livrädd 21-åring som nyss intervjuat Noomi Rapace.

Det var jag också.

Efter den här bilden var det alltså någonting som hände.

Aftonbladet hände, som jag brukar säga.