Ibland har jag svårt att tyda de sociala reglerna.

Jag vet helt enkelt inte när man ska hålla käften.

Som när man sitter och drar jobbiga tandläkarstorys. Och jag kan börja babbla om hur äckligt det var när jag hade bulimi och kräktes så mycket att magsyran frätte sönder en tand som jag senare fick rotfylla och rotfyllningen inte blev tillräckligt grundligt gjord så jag fem år senare fick byta ut hela tandkronan.

Jag vet inte, jag kan tycka att det är ett alldeles vettigt – till och med ett VIKTIGT – samtalsämne på en onsdagsfika medan folk bara: sitter tysta och försiktigt skjuter fatet med kladdkaka en bit bort.

Så i lördags! Då gick det upp ett ljus!

Vi satt i en bar, pratade om olika sätt att hålla sig smal och min kompis kom in lite från sidan i samtalet och bara:

– Eller så använder man bara laxermedel.

Hennes förslag tog inte riktigt skruv – i stället kastade folk en snabb blick på henne och började prata om någonting annat. Men hon gav sig inte utan höjde rösten:

– Eller så använder man bara laxermedel.

Nu hade hon allas uppmärksamhet och förmodligen hade någon vinet i vrångstrupen. Då passade hon på att säga:

– Det brukade jag göra i alla fall.

Någon hostade till.

Och direkt efter att jag öppnat käften så insåg jag att där – DÄR – kunde jag faktiskt ha varit tyst. 

Där borde jag INTE ha flikat in:

– Men laxermedel börjar man ju bara må illa av. Sista året i gymnasiet tog jag femton-tjuge tabletter, fick låsa in mig på toan ett halvt dygn, trodde jag skulle dö, missade ett biologiprov. Och kräktes en jävla massa.